2015 i bilder på Sigrid

Att tänka tillbaka på året i form av bilder på vår dotter från januari till december visar på hur mycket som egentligen hänt under året. I januari förra året så var jag fortfarande föräldraledig och slet för fullt med mina sista praktikkunder inom hundmassagen. Sigrid var 15 månader gammal och gick fortfarande inte utan kröp & reste sig bara mot saker. I februari lämnade jag över stafettpinnen till Jonas. Först i april så valde Sigrid att börja gå på riktigt, 17 månader gammal och nu i slutet på året så springer, hoppar, klättrar och rör hon sig helt obehindrat. Hon är en mycket fysisk liten person som inte har några som helst problem att hålla balansen och kontroll på kroppen! Det känns fantatistiskt att tänka på hur mycket hon egentligen utvecklats under de få månader som gått från april till december! Hon är en så fantastiskt älskvärd och underbar liten person som har massor av tankar, åsikter och vilja. Vi älskar henne något så otroligt!

Jag tycker det är härligt att se hur hon växer och blir större hela tiden och håret bara växer på henne! Det ska bli skoj att se hur långt håret är vid samma tid nästa år! :)

 

Hur blev 2015?

Då var vi inne på ett nytt år och man kan väl inte direkt kalla det för en rivstart. Tvärtom har dagen startat på samma sätt som nyårsdagen 2015, segt och dimmigt! Vi tre som sov här hemma vaknade inte förrän 10:20 och sen så segade vi oss fram till jag & Sigrid gav oss ut för att hämta Mumma som spenderat nyårsafton hos Inga-Lill och Jan-Anders. Efter en stunds fika och prat så vände vi hem igen och efter lite lunch/middag så smög vi ned i gillestugan för att kika på tecknat. Jag tror att både undertecknad och undertecknads make slöt sina blå några gånger under tiden som Sigrid kikade på tv:n. Hunden låg utslagen bredvid mina ben och hela familjen osade avslappning. Nyårsdagen är underbar eftersom den är förutbestämd att innehålla samvaro och avslappning. Det enda vi hoppade över var den sedvanliga bakfyllesvullen, det fick bli sund mat och vatten istället.

Vi hade ett mysigt firande igår men tyvärr så tog jag bara ett eller max 2 kort.  Igår fick jag frågan om jag gjort någon uppföljning av förra årets önskningar inför året 2015 och därför blev jag ju tvungen att bläddra tillbaka till nyårsdagen 2015 för att se vad jag tänkte inför året som skulle komma. Nedan så ser ni mina svar på hur det blev. Som avslutning på denna text så måste jag bara visa ett så vackert kort som Kicki tog på Sigrid när vi träffades häromdagen.  Både huvudpersonen och fotografen är ju fullkomligt fantatiska!

Vad önskar jag inför 2015?

  • Komma igång med styrketräningen igen och försöka att äta mindre socker och kolhydrater igen

Detta gjorde jag verkligen eftersom jag bestämde mig för att gå med i Mammafitness och därför har jag regelbundet kört styrketräning sedan i mitten på maj och ätit minimalt med socker och valt bra kolhydrater.

  • Få lite snurr på min hundmassageverksamhet så att jag kan köra 1 dag i veckan som jag planerat

Viss snurr fick jag på det och några återkommande kunder hade jag men sen blev det för mycket att kombinera det med mitt heltidsjobb.

  • Få lära känna Sigrid ännu mer och få se henne lära sig gå och prata och allt annat som livet har att bjuda på med henne

Här har det hänt så fantatiskt mycket, farten och utvecklingen bara accelererar hela tiden! Att vara med Sigrid är som att äta vaniljbullar med socker hela dagarna, man blir genuint lycklig i magen av det!

  • Massera Mumma regelbundet och få hennes allergi stabil så att jag slipper oroa mig så mycket

Tyvärr har jag verkligen inte masserat henne regelbundet men jag har fått ordning på hennes allergi så att jag kan häva perioderna med ökat kliande.

  • Att gå regelbundna promenader trots att jag börjar jobba

Nej, här har jag verkligen inte lyckats. Jag har lagt min tid på att styrketräna och glo på tv istället.

  • Att inskolningen av Sigrid i höst ska gå bra

Det gick superbra, jag kunde inte vara nöjdare!

  • Att jag ska trivas på jobbet när jag kommer tillbaka och att jag snabbt ska komma in i min nya roll

Det har gått upp och ned med denna punkt, det var ordentligt omtumlande för mig att komma tillbaka till jobbet efter 1 ½ år. Jag var en annan person än innan när jag kom tillbaka och företaget ett annat företag så det tog ett tag för mig att hitta tillbaka och finna min väg igen. Jag skulle inte vilja säga att jag trivdes hela tiden och jag skulle inte vilja säga att det gick snabbt att komma in i det heller.

  • Utveckla vår trädgård och plantera mera!

Hmm, det har inte hänt så mycket där tror jag. Det är synd att jag inte skrivit mer om den än jag gjort. Jag har planterat 2 klematis som direkt när jag planerade dem blev jättebruna och fula men som enligt Rångedala så jag hoppas på att få se dem igen till våren.

En årslista 2015-2016

Jag hittade en rolig årskrönika inne hos Mintekopp som jag helt enkelt snodde! Tack frö inspirationen Agneta!

Vilka länder besökte du?

Vi höll oss inom Sveriges gränser under hela året. Det är något jag ångrar, jag saknar att resa!

Är det något du saknade 2015 som du vill ha 2016?

Just resor är ju något jag verkligen saknat! Återhämtning är också något jag saknat, det är något jag ska vara noggrannare med under 2016. Att göra roliga saker som skapar fladder i magen och bubbel i bröstet ska jag göra mer av under 2016, jag ska gå på fler konserter för det gör mig lycklig.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid minnas?

Oj, svår fråga… 2 februari blir det förmodligen för det var då min 15 månader långa föräldraledighet tog slut. Lite sorgligt men främst skönt faktiskt. Jag var trött på det och ville börja jobba igen, jag blev mätt på att vara hemma-mamma.

Vad var din största karriärsmässiga framgång?

Att jag fick byta tjänst till den tjänst jag har just nu, att gå från supportspecialist till produktutveckling inom R&D har verkligen varit ett steg i rätt riktning i min karriär!

Vad spenderade du mest pengar på?

Kläder och smycken helt klart, garderoben var tom efter graviditet och föräldraledighet.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med andra år?

Ledsnare tror jag, det var mycket förändring under året som jag stundtals hade svårt att hantera. Det hände också mycket privat i mina relationer som gjorde mig ledsen ibland och över lag så låg jag på lägre energinivå än jag normalt brukar göra.

Vad önskar du att du gjort mer?

Vet inte riktigt, det är en svår fråga. Jag önskar tror jag önskar att jag varit mer lycklig och  att jag kunnat njuta mer av året som gått, mest för att vissa saker drog min energi under hösten som gick och gjorde att jag till slut gick på knäna i slutet på året.

Blev du kär i år?

Ja, i mitt nya jobb och mina nya kollegor.

Den bästa tv-serien?

Säger som Agneta, Orange is the new black.

Bästa böckerna du läste i år?

Åh, har inte läst några böcker! Skärpning på det också, måste börja läsa mer! Jag gillar ju egentligen det, jättemycket!

Den maträtt du åt oftast 2015?

Ja, vad kan det vara. Måste fråga mannen här bredvid som spontant svarar chili corn carne!

Något du önskade dig och fick?

En ny tjänst på jobbet och en egen bil :)

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?

Åt Jonas & Sigrids hembakade tårta och åt middag på restaurang med Sigrid & Jonas!

Högsta önskan just nu?

Att jag ska hitta min kreativa lust igen så att jag kan börja skapa roliga aktiviteter i mitt liv. Jag vill leva mer än jag gjort under året som gått!

Vad fick dig att må bra?

Sigrid, det lilla må-bra-pillret.

Vem saknade du?

Min farmor som gick bort i somras, jag önskar jag kunnat haft henne som mentor nu i vuxen ålder för hon var en stark och klok kvinna!

Vad är du mest stolt över?

Det finns mycket saker att vara stolt över under 2015!

Att jag klarade av utbildningen till hundmassör, att jag fick en ny tjänst och att jag klarade av alla utmaningar i form av nya kunskapsområden på jobbet. Att jag och Jonas klarade att ro runt en ny tillvaro med barn på dagis och mindre ledig tid där vi verkligen var ett välsmort team som bara rullade utan några större gnissel!

Men mest av allt är jag nog ändå över min mentala resa med Mammafitness, från att verkligen inte se mig som en fysisk person till att stå i mitt träningsrum med en skivstång med 30 kg på axlarna genomförandes knäböj är fantastiskt! Jag har verkligen varit målmedveten i min vilja att komma i bättre form genom att äta fräsch och god mat som gjort att jag tappat vikt och träning som gjort att min kropp format om sig till att bli mer slank och vältränad. Det är det jag är mest stolt över!

 

Att sakta lämna något som varit mitt liv under en lång tid

023 2009-02-01 105 2009-02-01 192   2009-05-10 063      Bråt med Therese, Dimma & Beda 061 Christine, Molly 014 Jämtlandstriangeln 2008 103

Sakta men säkert så kliver jag mer och mer ur det intresse som varit mitt liv under hela mitt vuxna liv. Jag har såklart inte lämnat det helt ännu eftersom jag fortfarande har en del av det kvar här hemma i form av min svarta lurviga lilla vän. Det jag pratar om är såklart mitt hundintresse! Känslorna inför att jag sakta men säkert lämnar det som varit mitt huvudintresse under 15 års tid är såklart tudelat. Å ena sidan så är det skönt att lämna ett intresse jag just nu inte känner full motivation för men samtidigt så är det med sorg som jag lämnar den delen av mitt liv bakom mig.

När jag tittar tillbaka på det som varit min resa inom hunderiet så känns det nästan helt omöjligt att överblicka de alla de upplevelser jag varit med om och den utveckling jag fått och gjort under de senaste 15 åren. Många är de instruktörer jag tränat för, de kurser jag gått med mina hundar, de träningskompisar jag tränat tillsammans med på olika hundklubbar, de tävlingar jag gjort och ännu fler är de träningar jag gjort tillsammans med mina hundar. Många är de hundar jag mött genom alla ägare jag stött på. Jag har utbildat mig på olika nivåer inom tävlingslydnad, jaktapportering, rallylydnad, nosework, agility, hoppteknik, hundens språk & kommunikation, personsök, personspår, viltspår, hundmassage och friskvård. Jag har läst till agilityinstruktör inom brukshundsklubben och jag har tagit diplom i hundmassage. Mina träningsfilosofi har gått från en auktoritär 70-tals dressyr med tankar om dominansbeteenden & ”ta ur det ur henne-”metoden via klickerträning till en hemmasnickrad tro på kamratskap, humor och gemensam respekt för varandras personligheter.

2009-07-05 073

2009-05-23 032

Jag känner mig oerhört stolt över hur jag vågat att prova mig fram inom så många olika grenar och att jag provat på så mycket som jag gjort under de åren som jag varit aktiv med hund. Mina hundar varit försökskaniner och speciellt i starten på min hundaktiva tid så var det ingen rolig prövotid, det är inte en tid jag ser tillbaka på med stolthet. Jag kan inte ursäkta det jag gjorde mot min dåvarande hund utan får helt enkelt bara vara glad över att jag har förmågan att lära mig så att jag slipper göra om de misstagen jag gjorde då.  Det finns egentligen inget som säger att det jag gör just nu är det rätta sättet men numera bemöter jag åtminstone min hundkamrat som just en kamrat genom ett försök till gemensam respekt för våra respektive personligheter och jag har släppt tankarna om dominans, trycka ned och att människan är alfan i relationen. Det känns bra att se tillbaka på den utvecklingen!

Att lära mig om hundar och utvecklas tillsammans med Mitzi och Mumma som varit mina läromästare har gjort mig till en bättre människa och framförallt en bättre förälder. Mycket av det jag lärt mig får nu min fina Sigrid del av i min fostran av henne. Det är sällan jag säger det eftersom det provocerar icke hundmänniskor så mycket när man jämför barnuppfostran med hunduppfostran men de har många gemensamma knytpunkter.

2009-05-16 336

2009-05-16 284

2009-05-16 269

2009-02-01 209Men nu är resan på väg att ta en paus. Jag tycker fortfarande förfärligt mycket om hundar och jag vet att jag är duktig i samspelet med hund men just nu så finns inte engagemanget för att göra det på ett för mig inspirerande sätt. Mumma börjar att bli äldre och det finns saker i mitt liv som drar mer i mig än att äga och träna hund. Många är mina tankar om vad som händer den dagen Mumma lämnar jordelivet och jag är tämligen övertygad att där och då så kommer jag lämna den värld som varit min i 15 års tid. Jag behöver en paus och en stund för andra intressen som inte innefattar hund. Jag tvivlar inte på att hundar kommer finnas i vårt liv ändå i form av hundvakt och genom vänners hundar men just nu tvivlar jag på att vi kommer skaffa en ny hund direkt efter Mumma. Bara tanken på att direkt efter Mummas bortgång öppna mitt sinne för att kunna ta emot en ny liten valp som behöver få möjlighet att utveckla just sitt sinnelag och sin personlighet känns i nuläget väldigt svårt. Det vore orättvist mot den lilla valpen att ta emot den med vår nuvarande fantastiska hund i minnet!

2009-02-01 227

För visst är hon fantastisk min fina Mumma! Det är lätt att tänka att jag sätter henne på någon slags pedistal nu i slutet av hennes liv och visst är det lätt att göra det när man börjar bli lite nostalgisk! Faktumet är att hon ändå är en ganska ordinär hund, hon har inga speciellt imponerande meriter och hon är inte särskilt extrem i sina egenskaper. Hon har inte mycket dådkraft, skärpa eller en helt onormalt stor arbetslust utan tvärtom är hon ibland på gränsen till för okoncentrad, stressad och studsig när det kommer till träning. Hon går lätt upp i varv och i sin iver att få sin belöning blir hon virrig och tanklös när vi ska lära oss nya uppgifter. Hon är inte särskilt intresserad av lekbelöningar och hon blir lätt alldeles för fixerad av av matbelöningar. Hon tycker inte om att bära saker och hon är lite reserverad mot främmande människor.

Men i allt detta finns det en varm, mjuk och alldeles fantastisk liten själ med pliriga vackra ögon som vill uppleva roliga saker! En varm liten kropp med massor av godhet och som jag älskar så himla mycket! För är det något man kan säga om Mumma så är det att hon sällan säger nej till att göra saker tillsammans med mig! Hon är så oerhört lättbelönad att det räcker för mig att prata ljust, glatt och busa lite med henne för att hon ska känna sig uppskattad, hon älskar att vara tillsammans med mig! Om det så är en liten promenad så tar hon emot den med en positiv inställning och ett antal studs innan selen sitter runt kroppen på henne.

Hennes kärlek till mig har hela hennes liv varit det bästa och jobbigaste med henne enligt mig, faktumet att i hennes liv så är jag den absolut viktigaste personen för henne vilket såklart sätter press på mig! Hon har helt klart ett helt gäng av favoritpersoner som hon tycker väldigt mycket om och den person som kommer närmast i hennes dyrkan till mig är den första person hon träffade, pudel-mormor Gunilla. Det råder inget tvivel om att hon älskar Gunilla när hon träffar henne, hon piper, studsar och kissar ned sig av glädje över att träffa henne!

För en annan person med andra ambitioner och en annat liv än jag har haft och har så hade Mumma förmodligen passat dåligt både i form av tränings- och sällskapshund. Hon har mycket vilja och energi i sig samtidigt som hon genom felträning stundals har svårt att samla sig för att träna på ett tillfredställande sätt. Hon är svårtränad och svårbelönad eftersom hon inte går igång särskilt på lekbelöningar utan helst vill äta sin belöning. Ur träningssynpunkt hade en hund med mer fokus och mer social leklust varit bättre men även jobbigare i sociala sammanhang bland människor som inte tränar hund. Hon är inte heller den perfekta sällskapshunden eftersom hon har haft mycket energi och är känd för att starta morgonen med att stampa igång husse och matte via idogt tasstrampande på hallgolvet i jakt på frukost. Det är först nu vid en ålder av 11 år som hon hellre väljer att krypa ned under täcket i sängen istället för att kräva sin frukost.

Många är de ord man kan beskriva Mumma med och i mina ögon så är hon en oerhört komplett hund som mött mina behov på så många plan. Det är och kommer vara svårt för mig att hitta en hund som henne igen och kanske är det just det jag inte ska leta efter. Tiden måste få leda mig till ett annat behov och en annan relation till en ny hund. Ingen kommer kunna ersätta den hund och person som Mumma är! Jag måste pausa och återkomma för att hitta den nya väg som förhoppningsvis finns för mig inom sinom tid.

Hofsnäs med Kicki 018

Finns ni kvar?

Nu är jag tillbaka. Åtminstone för en stund, det finns risk att det blir tyst igen, för jag har inte tagit något beslut om att varken ta upp eller lägga ned bloggandet. Just nu har jag en paus och så får det var tills vidare, kanske kommer jag igen med ny energi framöver eller så förblir det sporadiska inlägg.

Det är slutet på året och julen är över för i år vilket får mig att vända mig inåt och summera året som gått. 2015 har verkligen varit ett intensivt och väldigt utvecklande år för mig, både på privat såväl som på jobbet.  Det ordet som mest beskriver året som går är nog förändring i alla dess former. Med förändring kommer nästan alltid någon slags trötthet, frustration och tvivel och det har inte varit någon skillnad för mig vilket verkligen synts och märkts tydligt, speciellt nu i slutet på året.

Det började i januari med att jag tog mitt diplom till hundmassör på Redog i Västerås och det var onekligen en jätteutmaning eftersom jag aldrig tidigare rört mig inom muskellära, anatomi och veterinärkunskap på hund tidigare. Jag blev otroligt glad och lättad när det visade sig att jag blivit godkänd och jag tog stolt emot diplomet innan jag satte mig på tåget tillbaka hem mot Borås igen. Helgen tog vid och sedan så var föräldraledigheten över och jag började jobba igen på måndagen.

På jobbet fick jag en ny tjänst som verkligen varit utmanande och utvecklande för mig, något jag verkligen längtat efter så det var jätteskoj! Samtidigt som jag lagt massor av energi och tanke på jobbet under året så har jag även kastat mig på utmaningen att driva ett eget företag och det gjorde jag från mars tom augusti då jag insåg mina begränsningar i att för att orka med heltidsjobb, barn, hund, man och träning så fick företaget stryka på foten. Men även det var ju såklart en erfarenhet som jag aldrig skulle vilja varit utan och vem vet vad som händer i framtiden? Kanske provar jag igen längre fram när det passar bättre i livet.

Privat har nog den största förändringen varit att vi tog beslutet att slå oss ut ur skaffa-barn-karusellen och att det därmed gav mig knuffen att ta tag i min hälsa. Min väg har varit att ta hjälp av Mammafitness som är mammatränaren Olga Rönnbergs företag. Jag började i mitten på maj och håller fortfarande på nu i slutet på detta år. Fram till idag har jag tränat en faslig massa styrketräningspass, ätit otaliga MF-luncher och middagar och blivit omprogrammerad i hjärnan av alla tankar på hur jag vill leva mitt liv. 6,5 kilo senare och på väg mot en ny kropp och själ så känns det bättre än någonsin! Det har kostat en hel del pengar, vilja och styrka men det har helt klart varit värt det!  Mitt mål har hela tiden varit att jag ska kunna springa lopp tillsammans med mina vänner och nu är jag närmare det än någonsin.

Apropå skaffa-barn-karusellen som mitt senaste inlägg handlade om så har såklart de tankarna fortsatt att snurra efter att inlägget på denna sida kallnat. De tankarna har gått upp och ned och det har varit mycket fram och tillbaka. Just nu har jag dock hamnat i läget att jag börjar hitta fler och fler fördelar med att ”bara” ha ett barn och jag tänker mer och mer att jag nog faktiskt känner mig nöjd med vårt beslut. Det är smidigt och skönt med Sigrid och mina tankar rör sig i regionerna om att vi kanske inte måste utsätta oss för arbetet att skaffa ett barn till om vi inte verkligen känner för det. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det som styr mina tankar om ett barn till egentligen inte har så mycket med mig att göra utan mer vad andra tänker om oss, som så många gånger förr i mitt liv. Det är den svenska normen som sitter så djupt rotad i mig och det är synd att det ska få vara så.

Som om ovan grejer inte räcker så har vårt privatliv förändrats genom att vi båda gick från våra föräldraledigheter, jag i februari och Jonas i augusti, till att skola in vår dotter på förskolan och Mumma hos en ny dagmatte. Förskolan har varit odelat positiv för Sigrid som utvecklats något otrolig både fysiskt och psykiskt under de få månader som hon gått där. För både mig och Jonas har jobbet tagit fart igen och det tog inte lång tid innan det så kända ekorrhjulet även vår vardag.

Hösten som gick blev en av de tyngre jag varit med om på många år och det kuliminerade i början på december med otrolig trötthet och glömska. Jag har ätit johannesört mot min årliga vinterdepression och det har varit fantastiskt bra eftersom jag sluppit min för årstiden sedvanliga ångest. Att genomleva hösten och vintern utan att ha ett fladder i bröstet och oroliga tankar som studsar runt i hjärnan har varit oerhört skönt, jag visste faktiskt inte att man kunde må så bra trots att det är mörkt och stjärnorna kallar på extensiella tankar. Föregående mening motsäger ju det som detta stycke startade med och faktum är att trots att ångesten inte kom till mig så har jag varit så oerhört trött. Så trött att jag inte orkat med ordentligt, jag fick till slut inte fått ordning på hemmalivet så tvätten har inte alltid blivit tvättad som den ska och över lag så har energinivån legat alldeles för lågt. Det kulminerade strax innan jul och man kan säga att jag kröp över tröskeln till julledigheten. Den ledigheten kom i rättan tid kan man säga.

Nu har jag rest mig på knä, torkat mig runt munnen och samlat tankarna inför 2016. Det är alltid skoj att sätta upp lite planer för 2016 för att kunna gå tillbaka i slutet på året för att se vad som blivit och vad som inte blev. Om vad som blev som inte var tänkt. Typ.

Nog svamlat. Vad tror jag om 2016?

  • Jag tror att vi i vår familj kommer resa till Kanarieöarna i november för att samla kraft under de mörkaste månaderna.
  • Jag tror jag kommer fortsätta med mammafitness fram till sommaren
  • Jag tror att jag kommer fortsätta välja det jag äter och jag tror jag kommer fortsätta välja att styrketräna.
  • Jag tror jag kommer börja löpträna och att jag kommer försöka bli en mer fysisk person
  • Jag tror jag kommer springa ett löplopp under året som går
  • Jag tror jag kommer fortsätta utvecklas i min roll på jobbet och även få utbilda mig inom ett specialområde
  • Jag tror att vår familj kommer åka till Astrid Lindgrens värld igen och att jag verkligen ser fram emot det
  • Jag tror jag kommer gå på Iron Maiden-konserten på Ullevi tillsammans med Sofia
  • Jag tror jag kommer försöka lära Sigrid att älska hästar genom frekventa besök i stallet
  • Jag tror att jag försöker fortsätta hitta balansen i livet och må mitt bästa jag så långt jag kan
  • Jag tror jag kommer odla grönsaker i mina odlingslådor
  • Jag tror vi äntligen kommer renovera vår arbetsrum i källaren, kanske även hallen i källaren och kanske, kanske, kanske badrummet i källaren (hoppas!!)
  • Jag tror att jag kommer måla ytterdörren vit i brist på pengar att byta den
  • Jag tror jag kommer ta bättre kontroll på min ekonomi och spara mer pengar
  • Jag tror jag kommer uppskatta min hund mer än jag gjort på länge
  • Jag tror jag kommer fotografera mer än jag gjorde under 2015
  • Jag tror jag kommer ta upp bloggandet på något sätt igen
  • Jag tror jag kommer köpa mig en symaskin för att se vad det kan ge mig
  • Jag tror jag kommer börja klippa min hund själv igen
  • Jag tror jag kommer spendera mindre tid sittande och glo på min telefon

Ja, men typ så. Och en massa annat. Över lag så hoppas jag att det blir ett år med mindre förändring än 2015. Jag behöver tid för hitta ratten till mitt liv igen och få ordning på styrningen för att kunna få balansen igen. Det är dags att springa lite lugnare nu när jag fått hjulet i rullning igen. Jag tror att 2016 kommer bli mitt år!

 

Att låta hjärnan förstå och sörja

Den senaste tiden så har jag verkligen gått långt in i mitt hjärta och min hjärna för att hitta svar på varför jag hela tiden hamnar i en sån kampvilja. Varför kan jag inte bara vara nöjd? Vad vill jag med mitt liv? är frågor jag ställt mig.

Grunden till mina grubbel handlar om vårt val att inte skaffa ett syskon till Sigrid. Det beslutet togs ju för flera månader sedan och i utomstående ögon så framstod det säkert som ett rakt och självklart beslut som vi tog utan större besvär. Så har det tyvärr inte varit utan jag har vacklat rejält i frågan, mycket baserat på dagsform, och jag har verkligen tvivlat på om jag tagit rätt beslut. Samvetsfrågor om att inte ge Sigrid något syskon kommer ge henne ett sämre liv och tankar på att aldrig mer få uppleva det underbara Sigrid gett oss är tankar som kommit och gått.

I helgen så tog jag hjälp av min kloke man och med hans hjälp så kom några av svaren som jag tror är grunden till mina svårigheter. Jag tror att en stor del i min svårighet att släppa frågan om barn två beror på att jag är så van att kämpa för att få barn. Det är en så grundläggande del av mitt vuxna jag att det sker helt oreflekterat. Jag har en överkänslighet att känna av min kropps tecken och utan att jag vet om det så snuddar tankarna ofta vid om det eventuellt skulle kunna vara en passande tid i månaden att… Hela mitt tanke-jag är inställd på reproduktion och det är sällan tankarna möter mig på en medveten och reflekterande nivå.

En tanke som jag ofta snuddar vid är att jag förvägrar Sigrid lyckan i att bli storasyster, det gör mig så himla osäker! I de stunderna så vänder jag mina ögon mot de kollegor, familjemedlemmar, vänner och bekanta som precis som vi är enbarnsfamiljer och som verkar vara lyckliga trots det! Deras ungar verkar inte alls vara besvikna över det faktum att de är ensambarn utan de är glada och fina barn som mår bra! Det verkar faktiskt som att man kan vara en familj med pappa, mamma och ett barn utan att för den sakens skull sakna någon!

För det är ett faktum, varken jag eller min man saknar egentligen det där syskonet som jag så hårt verkar kämpa för. Vi är egentligen så evinnerligt lyckliga att få vara den lilla familj vi är att vi känner att vi inte behöver något mer! Vi är tacksamma, lyckliga, glada och harmoniska över hur lätt vi haft det med Sigrid och hur glada vi är över att vi tagit oss de två första åren med så pass lite sömnbrist det ändå blivit. Vem vet om vi skulle bli lyckligare av att skaffa ett barn till? Därmed inte sagt att vi skulle bli ledsna över ett oplanerat syskon men det är ju en helt annan historia.

Det finns inget tomrum att fylla utan den kamp som pågår i mig just nu är enbart en kamp mot min egen kropp. Jag vill inte låta kroppen vinna kampen över min vilja utan jag vill bevisa att jag minsann visst kan bestämma och planera barn precis som många andra kan med sina kroppar. Sanningen är att jag kan inte det. Jag har inte haft en enda naturlig cykel sedan Sigrid föddes och det är snart 2 år sedan nu. Det är inte normalt för en kvinna men jag måste acceptera att det är en del av mig och att det måste få vara så.

De senaste månaderna har jag ätit munkpeppar för att stimulera ägglossning och smort mig med naturligt progesteron för att hjälpa kroppen att hitta sina normala hormonnivåer. Vissa tecken på ägglossning har det gett men i det stora hela har det inte blivit någon förändring. Jag tror att för att jag ska bli frisk från mina tankar så måste jag rent fysiskt sluta med såna här åtgärder för om vi inte ska ha några fler barn så behöver jag ju inte heller ha någon cykel utan kan njuta av att slippa det kvinnliga böket varenda månad.

Man skulle kunna tro att det är enkelt och skönt att slippa skaffa barn när man haft svårt för det men lika jobbigt som det var att ta sig in i det här hamsterhjulet och få det att rulla, lika svårt verkar det vara att ta sig ur det och få det att stanna. Att gräva i sitt inre och se sanningen i vitögat verkar vara det enda sättet även om det är tungt att inse att man måste tvinga mig in i en ny fas i livet. Det är ett liv som faktiskt inte blev precis som jag tänkte mig men som ändå blev så fantastiskt mycket bättre! Vi blev inte en tvåbarnsfamilj som ”alla andra” men vi fick Sigrid som är en alldeles underbar unge och vi njuter varje dag av att spendera tid tillsammans i vår lilla familj! Nu måste jag bara ge min hjärna tid att förstå vilket riktning livet tagit och ge den tid att sörja det som aldrig blev. Det är svårare än man skulle kunna tro! Det som krävs är tid och tålamod, det sistnämnda tränar jag mycket på! 😉

En trallande ängel som fräser förbi

Till slut så har vår trallande lilla ängel slutit sina blå och somnat för natten efter att ha härjat runt här nere i vår gillestuga. Ju tröttare hon blir desto vildare och mer högljudd blir hon precis som de flesta andra barn. Hon fick ju svinkoppor i förra veckan men de har äntligen börjat att ge sig med bara fula röda märken som spår av de stygga kopporna. Sigrid har som vanligt varit en kämpe och enbart haft problem att sova som symptom på att hon varit sjuk. Vår underbara unge!

Idag har vi mestadels varit inne för det är ju inte direkt strålande sol ute så det passade på att maskera och täcka i nya tvättstugan (vårt gamla pannrum) för att måla betongväggarna med vit färg. Vi har flyttat både bänk, tvättmaskin och torktumlare in till det som tidigare var pannrummet men eftersom oljepannan är borta sedan vi satte in bergvärme så är det utrymmet nu ledigt. Istället för att ha en kombinerad tvättstuga och badrum så kommer vi istället ha de två skilda åt, tvärtemot vad vi först tänkte oss. Nu har vi bara sista strykningen av väggarna kvar innan det är dags att lägga golv. Tanken är att vi ska lägga klinker i tvättstuga, badrum, hall och toaletten i källaren så tills det är dags så lägger vi ett temporärt golv i tvättstugan i form av golvplattor från Jula. De är lätta att lägga eftersom man bara klickar ihop dem och lika lätta att plocka upp när det är dags att lägga ett annat golv där.

Vi får hoppas vi hinner med sista strykningen i morgon för tanken är att vi ska åka in till Borås för att kika på en bil. Sigrid börjar ju förskolan om några veckor och för att inte ytterligare komplicera ett ganska tight liv så behöver vi ha två bilar. Det är svårt att veta vad vi ska köpa för vi har noll intresse i att underhålla och laga bilen så det är viktigt att den är driftsäker och sen ska den ju gärna vara så billig som möjligt också 😉 Vi får se vad vi hittar på vår utflykt i morgon!

I fredags var ju jag, Sigrid och Mumma på besök i Tidaholm för att träffa kusinen, moster, morbror, mormor och morfar. Det blev ett mysigt besök med god mat, ett besök på lekplatsen och goda söta jordgubbar till efterrätt. Klockan hann bli kväll igen innan vi satte oss i röda faran för att nöjda & glada åka tillbaka mot Borås igen. En mysig dag med familjen helt enkelt!