Att låta hjärnan förstå och sörja

Den senaste tiden så har jag verkligen gått långt in i mitt hjärta och min hjärna för att hitta svar på varför jag hela tiden hamnar i en sån kampvilja. Varför kan jag inte bara vara nöjd? Vad vill jag med mitt liv? är frågor jag ställt mig.

Grunden till mina grubbel handlar om vårt val att inte skaffa ett syskon till Sigrid. Det beslutet togs ju för flera månader sedan och i utomstående ögon så framstod det säkert som ett rakt och självklart beslut som vi tog utan större besvär. Så har det tyvärr inte varit utan jag har vacklat rejält i frågan, mycket baserat på dagsform, och jag har verkligen tvivlat på om jag tagit rätt beslut. Samvetsfrågor om att inte ge Sigrid något syskon kommer ge henne ett sämre liv och tankar på att aldrig mer få uppleva det underbara Sigrid gett oss är tankar som kommit och gått.

I helgen så tog jag hjälp av min kloke man och med hans hjälp så kom några av svaren som jag tror är grunden till mina svårigheter. Jag tror att en stor del i min svårighet att släppa frågan om barn två beror på att jag är så van att kämpa för att få barn. Det är en så grundläggande del av mitt vuxna jag att det sker helt oreflekterat. Jag har en överkänslighet att känna av min kropps tecken och utan att jag vet om det så snuddar tankarna ofta vid om det eventuellt skulle kunna vara en passande tid i månaden att… Hela mitt tanke-jag är inställd på reproduktion och det är sällan tankarna möter mig på en medveten och reflekterande nivå.

En tanke som jag ofta snuddar vid är att jag förvägrar Sigrid lyckan i att bli storasyster, det gör mig så himla osäker! I de stunderna så vänder jag mina ögon mot de kollegor, familjemedlemmar, vänner och bekanta som precis som vi är enbarnsfamiljer och som verkar vara lyckliga trots det! Deras ungar verkar inte alls vara besvikna över det faktum att de är ensambarn utan de är glada och fina barn som mår bra! Det verkar faktiskt som att man kan vara en familj med pappa, mamma och ett barn utan att för den sakens skull sakna någon!

För det är ett faktum, varken jag eller min man saknar egentligen det där syskonet som jag så hårt verkar kämpa för. Vi är egentligen så evinnerligt lyckliga att få vara den lilla familj vi är att vi känner att vi inte behöver något mer! Vi är tacksamma, lyckliga, glada och harmoniska över hur lätt vi haft det med Sigrid och hur glada vi är över att vi tagit oss de två första åren med så pass lite sömnbrist det ändå blivit. Vem vet om vi skulle bli lyckligare av att skaffa ett barn till? Därmed inte sagt att vi skulle bli ledsna över ett oplanerat syskon men det är ju en helt annan historia.

Det finns inget tomrum att fylla utan den kamp som pågår i mig just nu är enbart en kamp mot min egen kropp. Jag vill inte låta kroppen vinna kampen över min vilja utan jag vill bevisa att jag minsann visst kan bestämma och planera barn precis som många andra kan med sina kroppar. Sanningen är att jag kan inte det. Jag har inte haft en enda naturlig cykel sedan Sigrid föddes och det är snart 2 år sedan nu. Det är inte normalt för en kvinna men jag måste acceptera att det är en del av mig och att det måste få vara så.

De senaste månaderna har jag ätit munkpeppar för att stimulera ägglossning och smort mig med naturligt progesteron för att hjälpa kroppen att hitta sina normala hormonnivåer. Vissa tecken på ägglossning har det gett men i det stora hela har det inte blivit någon förändring. Jag tror att för att jag ska bli frisk från mina tankar så måste jag rent fysiskt sluta med såna här åtgärder för om vi inte ska ha några fler barn så behöver jag ju inte heller ha någon cykel utan kan njuta av att slippa det kvinnliga böket varenda månad.

Man skulle kunna tro att det är enkelt och skönt att slippa skaffa barn när man haft svårt för det men lika jobbigt som det var att ta sig in i det här hamsterhjulet och få det att rulla, lika svårt verkar det vara att ta sig ur det och få det att stanna. Att gräva i sitt inre och se sanningen i vitögat verkar vara det enda sättet även om det är tungt att inse att man måste tvinga mig in i en ny fas i livet. Det är ett liv som faktiskt inte blev precis som jag tänkte mig men som ändå blev så fantastiskt mycket bättre! Vi blev inte en tvåbarnsfamilj som ”alla andra” men vi fick Sigrid som är en alldeles underbar unge och vi njuter varje dag av att spendera tid tillsammans i vår lilla familj! Nu måste jag bara ge min hjärna tid att förstå vilket riktning livet tagit och ge den tid att sörja det som aldrig blev. Det är svårare än man skulle kunna tro! Det som krävs är tid och tålamod, det sistnämnda tränar jag mycket på! 😉

Jag är sommarkrönikör i Borås Tidning idag!

För cirka 2 månader sedan så damp det ned ett mail i inkorgen med en fråga om jag ville vara med som en av Borås Tidnings sommarkrönikörer och det ville jag såklart gärna eftersom jag både tycker om att skriva och har ett viktigt ämne att belysa. Med hjälp av min goda vän och kollega Sofia så skrev jag ned en kortare krönika (max 2300 tecken) och idag publicerades den i papperstidningen och nätupplagan på BT.se. För er som inte har varken tidningen eller inloggning på BT.se så kan ni läsa krönikan här hos mig. Håll till godo!

Jag hade en längtan efter att gå med en varm liten hand i min på lekplatsen

Jag sitter på vår altantrapp och kikar på vår fina dotter med kritvitt fluffigt hår och en lurig blick. När hon kvittrar runt i vår trädgård i jakt på nya upplevelser så känns det som vi om som lever i en rosa bubbla som kommer att spricka vilken sekund som helst. Sommaren som ligger framför oss är extra magisk nu när vi har fått vår underbaraste gåva och tagit oss ut ur barnlösheten som varit vår boja.

Resan startade en kall januaridag för drygt sex år sedan och jag anade aldrig att den skulle bli så lång och jobbig som den faktiskt blev, tvärtom så var jag väldigt förväntansfull inför att få bilda familj med min älskade.

Vår resa är inte på något sätt unik och vi har inte på något sätt haft det varken lättare eller jobbigare än någon annan som kämpar med barnlöshet. Tvärtom så tror jag att vår historia är en standardberättelse för hur det är att i hemlighet kämpa med att försöka få till det som många ser som en självklarhet. Min upplevelse är att många förutsätter att alla kan få barn och att insikten om att det inte är så kommer först efter ganska många ingående frågor.

Utanförskapet är något som är väldigt centralt när man inte kan få barn och jag kände mig tydligt annorlunda mot alla i min närhet som hade barn för att jag inte hade någon roll och egen nyckel i barngemenskapen. Jag hade en längtan efter att gå med en varm liten hand i min på lekplatsen och att svara på samma fråga tiotals gånger när knubbiga fingrar pekar på små fåglar. Men dörren till den gemenskapen var stängd till dess att vi lyckades.

Jag och min man pratade mycket om var gränsen går, när vi skulle sluta försöka och vad vi skulle göra om och när vi nådde den gränsen. Det var väldigt viktigt för oss att behålla värdigheten och inte driva oss över kanten för oavsett hur hett vi önskade oss ett barn så skulle det inte få bli vår livssorg om det skulle visa sig att vi inte kunde få det vi önskade. I allt kämpande så drömde vi oss bort mot ett liv långt från det vi levde och vi njöt faktiskt en smula av de förändringar vi planerade för om vi aldrig skulle kunna få barn.

Mitt mål har varit att överleva resan genom att hitta mitt eget sätt att leva oavsett utgång och att njuta av drömmen om ett annat liv var ett av sätten för mig att klara resan! Hoppet finns där och det gäller att fånga det!

Det har gått några veckor…

…sedan förra inlägget och jag har inte på något sätt gått under jorden. Jag behövde en stund för mig själv och jag har i min ensamhet funderat ganska mycket på bloggen för att verkligen känna efter om jag vill blogga eller inte. Ibland så blir jag lite avig till bloggen när det känns som jag inte har något att prata om med mina vänner och familj om eftersom alla redan läst allt som hänt i bloggen och det är i de stunderna som jag tvivlar på om jag ska fortsätta. Men så är ju inte fallet för det är ju bara en tiondel av hela mitt liv som syns här på bloggen, den privata delen av vårt liv finns bara i fysisk form och inte virtuellt.

Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget, det värmer att ni bryr er! Det var både ett jättesvårt men samtidigt ett väldigt lätt beslut att ta, svårt eftersom följderna blir stora (vi får förmodligen aldrig förmånen att göra bebisresan igen)  och lätt eftersom effekterna av beslutet lättar vårt liv så mycket (energin har verkligen återkommit!).

Apropå energi så har jag verkligen tagit tag i några drömmar jag haft på vänt nu när jag äntligen är fri igen. Bland annat är jag på gång att starta upp en egen liten enskild firma för att kunna driva hundmassagen som en sidoverksamhet till mitt ordinarie jobb vilket är ett väldigt spännande kapitel i mitt liv! Sen har jag gjort något jag väntat på länge; jag har anmält mig till Olga Rönnbergs PT online-tjänst vilket är en PT-tjänst via nätet där man får hjälp med såväl kost som träning! Jag startade i onsdags så jag har ännu inte hunnit mycket mer än att försöka planera min mat och registrera vad jag ätit för att kunna följa fördelningen av kalorier, protein, fetter och kolhydrater. Under nästa vecka kommer jag få börja träna också och det ser jag verkligen fram emot! Detta är ett steg i en ständigt närvarande tanke om att jag vill börja leva mer sunt, både genom att äta mer ekologisk och bättre mat men även genom att stärka min kropp och mina muskler. Jag har ett drömmål att kunna springa Göteborgsvarvet på en bra tid någon gång framöver och för att komma dit har jag en lång väg med styrketräning framför mig innan jag ens kan börja springa. Jag ser verkligen fram emot resan! I kväll har jag först lagat soppa till mig och min familj och sedan planerade jag upp veckans mat för att sedan åka och handla den. Det tar både mycket tid och kostar en hel del pengar men det känns som rätt sak att satsa på! Vad ska jag med massa prylar till om jag ändå inte har hälsan liksom?

Apropå hälsa så har jag varit i Sofias stall och hälsat på idag och det är sannerligen bra för välbefinnandet! Jag mår så himla bra när jag lufsar runt i stallukten och bara njuter av sadlar, boxar och hästar som tuggar hö. Sigrid och Mumma var med mig och vi gick en promenad tillsammans med Sofia och Fixa innan jag gjorde en snabb massage av Fixas bakben och sen tog vi lite kort på hästarna i hagen. Sigrid gnäggade högt och tyckte det var väldigt spännande när en av hästarna fes högljutt, hon härmade det ljudet länge efteråt!

I eftermiddag var  jag, Sigrid och Mumma ute i trädgården och utforskade och det är numera en bestämd liten 1 ½ åring vi har att göra med. Hon utstöter högljudda protester om man hindrar henne från något hon vill göra vilket också var fallet när jag efter en stunds klappande av grannkatten bar hem Sigrid under armen. Det var inte populärt kan jag meddela! Inte heller att klä av sig när vi kom in, inte ens att gå in faktiskt, och inte heller att byta blöja där efter. Det känns som hon är inne i en period där hon testar var gränserna går och vi försöker utan någon större dramatik att berätta vad vi vill. Bara för att hon skriker och gapar så behöver ju inte det betyda att vi hamnar i samma läge! :) Idag när hon inte ville sätta sig i bilstolen utan sköt rygg som en fjäder så höll jag bara bestämt emot utan att säga något särskilt och efter någon minuts krånglande med ansiktet nära taket så gav hon upp och lät sig spännas fast! Det är många konflikter nu och det tär på tålamodet!

Nu har klockan dragit iväg igen och det börjar bli dags att krypa till kojs! Eftersom jag ändå bestämt mig för att blogga lite mer så kan ni väl förhoppningsvis förvänta er ett inlägg rätt så snart igen. Tills dess så får ni njuta av en vacker bild av en vinbärsbuske i blomning!

Det får räcka nu!

Mitt i ett samtal om stress på Mummas massagetimme hos Susanne så kom insikten till mig. Det går inte längre, det får räcka nu! Hela vägen hem i bilen så tänkte jag på det som plötsligt blivit så uppenbart för mig och inte långt efter jag klivit över tröskeln hemma så diskuterade jag mina tankar med mannen som snabbt enades med mig. Den onsdagskvällen där i köket så tog vår kamp slut!

För några veckor sedan så tog vi det definitiva beslutet att nu är det slut. Det påbörjades i januari 2009 och nu i april 2015 är det över. Vi har alltså tagit beslutet att aktivt sluta att skaffa barn. Det är en oerhörd befrielse  och en stor sorg i samma röriga gryta. Det är så mycket tankar som kommer med det beslutet så just nu så känns det omtumlande och sorgligt. Inte sorgligt i form av stora känslor och rullande tårar utan mer i form av ett stillsamt grubblande med hängande huvud och långsamma hasande steg. Tankarna som snurrar i mitt huvud är att helt plötsligt så är vår familj komplett, vår familj består av 2 vuxna och 1 barn och så kommer det förbli. Det är svårt att acceptera att vi endast kommer ha ett barn för min självklara bild har alltid varit två vuxna och två barn, precis som idealbilden av en kärnfamilj oftast målas upp. I min drömbild ligger ingen som helst värdering av Sigrid och att hon inte skulle räcka till utan det har mer att göra med min romantiserade bild av hur mitt liv skulle bli. Jag måste helt enkelt förlika mig med tanken på att nu är det över och jag behöver ta hand om de känslor som bubblar upp i tomrummet över att flera års barnlöshetskamp och slit är över.

Det finns mycket att skriva om det här och det kommer med säkerhet bli fler inlägg om resan jag just nu gör. Hittills så har jag ju bara skrivit om sorgen men det finns ju en fantastisk lättnad i att äntligen ha skuttat ut på andra sidan av barnlöshetskarusellen. För första gången på många, många år så går jag helt opåverkad av utomstående hormoner (hormonsprayer, hormonsprutor, häxkrämer, graviditetshormoner, amningshormoner och sen samma resa igen mer hormonsprayer och sprutor…) och det skapar en väldigt annorlunda och befriande känsla i kroppen. Det är först nu när jag släppt alla tankar om barnlöshetsbehandlingar, missbruk av graviditetstest och hormonsprutor som jag inser hur oerhört mycket energi detta tagit från mig. De som känner mig skulle kalla mig för en energifull och glad person och det har jag ju såklart varit även under de åren som gått också men nu känner jag hur mina depåer fylls upp på riktigt igen. Jag hittar egenskaper som motivation, energi, inspiration och vilja och det känns fantastiskt! Jag är så lycklig över det och jag mår så bra i det!

Att vi tagit det beslut vi gjort skapar så mycket möjligheter för mig personligen. Det möjliggör att jag kan satsa fullt ut på jobbet utan att behöva ha barn i baktanke, jag kan lägga tid att träna upp min kropp och börja ta hand om mig själv utan tanke på att den kommer förfalla inom en snar framtid. Ja, det är helt enkelt så att jag börja leva på riktigt igen. Mitt liv har varit på standby i väntan på att barnen vi önskat skulle komma till oss, ett standby som inneburit att vi bara väntat och väntat och väntat. Det har inte funnits någon idé att göra några större förändringar eftersom vi inte vetat när barnen skulle vilja dyka upp. Men nu, nu kan vi börja styra vårt eget liv! Vara kreativa i allt vi företar oss, att satsa på jobbet och njuta av vår dotter och hennes liv. Och vi kan börja resa igen, är inte det fantastiskt så säg!

Ja, det här var ett stort beslut att ta och just nu är det jobbigt att förlika mig vid tanken på att detta är mitt & vårt nya liv men rent logiskt så känns det så rätt! Jag måste bara hitta en ny identitet för från och med nu så har ju jag sagt från mig rollen som följt mig sedan 6 år tillbaka, rollen som kvinnan som har svårt att skaffa barn. Det är dags att ta kontrollen över vårt liv igen och vi kan inte hitta motivationen till att vi ska fortsätta utsätta oss för pressen och insatsen som krävs för att fortsätta med behandling efter behandling utan att garantera om och när nästa barn kommer. Vi älskar Sigrid så mycket och nu vill vi bara lägga all energi på att njuta av livet tillsammans med henne!

Det är svårt att berätta om det men samtidigt så känns det rätt att säga som det är så att ni vet att barn nummer två kommer med största sannolikhet aldrig komma. Och om det ändå gör det så är det inget vi varken planerat eller kämpat för utan då blir det en ren gåva. Om gåvan kommer vi såklart att dela det med er, precis som vi delar detta!

Det här med att vara förälder och att ha barn

Jag önskar att jag hade mer tid att blogga för jag har egentligen massor att fundera öppet över. Men just nu så är det väldigt intensiv och härligt i vårt liv och det finns inte alltid möjlighet att lägga tiden till datorn. Idag är jag ensam eftersom Jonas jobbar i Helsingborg så då valde jag ta en stund framför datorn för att skicka lite mejl, chatta lite med vänner via FB och bara sitta en stund. Tv:n går i bakgrunden och emellanåt så slänger jag en blick på den, det är skönt att höra sorlet under tiden som jag knapprar på datorn. Jag har tänt ljus i hela rummet, i spisen så knäpper veden och bredvid mig sover Mumma på sidan.

Sedan Sigrids tänder kom ut och febern gått över i förra veckan så har vi haft dagar, kvällar och nätter i harmoni. Sigrid är så otroligt rolig och aktiv just nu, hon babblar en massa med oss och har verkligen kommit upp ordentligt på knä så att hon sakta men säkert kan ta sig framåt i huset. Hon är ganska försiktig i sitt undersökande och är än så länge mycket detaljfokuserad. Hon ser minsta barr eller småsten som ligger på golvet och hon undersöker dem noggrant! Dagarna med henne har blivit mer intensiva eftersom hon kräver mer interaktion från mig för att vara nöjd men då hon också väldigt mottaglig och glad. Hon gapskrattar om man gör pruttljud på hennes mage och hon ser både förtjust och lite förskräckt ut när man buar och kastar sig emot henne.

Emellanåt så förundras jag över alla känslor som en så liten person kan framkalla för jag älskar verkligen min man och min hund men det går inte att jämföra med de känslor som jag har för Sigrid! Det är få saker i livet jag inte tror mig klara av men om Sigrid skulle försvinna ur mitt liv kan jag inte förstå hur jag på något sätt skulle kunna fortsätta. Det skulle vara nattsvart! Hon fyller hela mig med ett lugn och massor av glädje på ett konstigt sätt, när hon kom till oss så var det på något sätt som hon visade mig meningen med mitt liv! Jag är väldigt glad att jag inte visste hur det skulle kännas nu efteråt under tiden som vi kämpade för att bli gravida för då hade det varit ännu grymmare och jobbigare.

Som jag bloggat om under tiden vi försökte så har Sigrid varit en inträdesbiljett i något större, hon har gett oss tillträde till barngemenskapen! Vårt sociala nätverk har blivit något helt annat än det varit innan och vi har helt plötsligt en självklar plats på lekplatser, föräldraträffar, mammafikor och sångstunder på biblioteket. Och vet ni? Jag fullkomligt älskar det, jag har verkligen hittat min roll som förälder och som mamma till Sigrid! Jag njuter så jag tror jag ska gå åt! Inte nog med att Sigrid är en ljuvlig liten varelse med massor av glädje, vilja och energi så har hon gett oss biljetten in i ett sammanhang där vi inte passade in tidigare. Det är kanske svårt att förstå om man aldrig behövt leta efter rätt nyckel för att få ta steget över tröskeln in i den varma och härliga familjestugan!

Ja, mycket funderingar blir det och tiden går så snabbt. Hon har redan 6 tänder och kan krypa, var tog den tiden vägen liksom? Nu måste jag dessutom gå och lägga mig för tidigt i morgon bitti (06:00) så ska jag packa in oss i bilen för att åka hem till Tidaholm för att hänga med min mamma och Sigrids högt älskade mormor. På kvällen drar vi vidare mot Skövde och Fatima för en snabb övernattning och lite häng hos dem på torsdag innan vi åker tillbaka mot Borås igen för vinkväll med bästa mammagruppstjejerna på torsdagkväll. Fullt upp? Jajemensan! Dags att sova mao! :)

Det händer dessutom massor på hundmassagefronten men det får bli ett annat inlägg!

Att önska att det varit mina ord

För några dagar sedan så såg jag ett inlägg på Facebook som skapade ett hugg genom hela min kropp, det var en bild på ett plastarmband från sjukhuset och en kommentar om att ”det blev inte som vi tänkt oss”. Det var min vän Kicki som skrivit inlägget och jag förstod direkt att det var något som gått fel med hennes graviditet.

Direkt så kastades jag tillbaka i mitt liv till den dag då det var jag som satt där på sjukhuset och väntade på vår dom. Många är de likheter oss emellan, jag var också gravid i vecka 13 och om 2 veckor är det 3 år sedan som jag fick vårt andra missfall. Precis som hon så vaknade jag med blödningar och jag förstod direkt att det var något som inte var bra. Det är inte bra att blöda när man är gravid och speciellt inte i vecka 13! Efter ett antal timmars väntan på akuten så konstaterade den jourhavande gynläkaren att vår fosters lilla hjärta inte längre slog. Känslan var fruktansvärd och trodde aldrig jag skulle sluta gråta. Jag kände mig tom, hopplös och fruktansvärt ledsen!

Det jag i efterhand önskat är att jag vågat skriva om vad jag kände för jag tror det hade hjälpt mig precis som det hjälpt Kicki att skriva om deras missfall. Nu klarade jag inte det, vi var inte öppna med vår barnlöshet ännu och vårt missfall var just då bara vår hemlighet. Våra nära och kära som visste om graviditeten fick såklart veta men för övrigt var det hemligt.

Jag tycker ni ska läsa Kickis inlägg om deras missfall, det är starkt och något alla behöver läsa! Missfall behöver sluta tystas ned och Kicki är en föregångare i det ämnet. Tack Kicki för dina inlägg om missfallet! De sätter ord på det som jag en gång kände när jag var i samma situation som dig!

Jag var gravid. Jag är det inte längre

 

Ett inlägg från ett tidigare liv

Det känns så längesedan nu, nästan som åren aldrig funnits. De åren när vi varit barnlösa alltså. Nu när vi har Sigrid så känns det ju som de där 4 åren vi kämpade och kämpade för att bli gravida aldrig funnits, de åren känns som ljusår bort nu när vi njuter av vårt gemensamma barn.

Men så kikade jag bland mina blogginlägg och stötte på ett låst inlägg som jag aldrig publicerat eftersom vi fick ett positivt graviditetstest dagen efter att jag skrivit inlägget. Ett inlägg som faktiskt fick mig att tänka tillbaka och komma ihåg den smärta och den hopplöshet som vi ändå kände under de åren som vi inte visste om vi skulle få bli föräldrar eller inte. Här är inlägget, kanske kan det hjälpa någon som är i samma situation som vi varit i:

http://hagahome.se/?p=9540