Att se tillbaka…

Av en händelse så surfade jag runt på vår blogg häromdagen och surfade då så långt tillbaka som våren 2010. Gud vad det är skoj att läsa om vad man gjorde då! Till min glädje har jag kommit till en punkt där jag kan se tillbaka på mig själv utan självförakt och dömande, det har alltid varit jättesvårt för mig och därmed har lite av glädjen med att se tillbaka försvunnit. Mina inlägg var längre och mer innehållsrika då, jag hade mer tid att fundera på vad jag skulle skriva om och jag prioriterade datorn framför andra aktiviteter.

Våren 2010 var en intensiv vår när jag gick i terapi samtidigt som vi förberedde oss inför sensommarens bröllop. Vi hade inbrott i radhuset under tiden vi var på möhippa/svensexa och det hände mycket i livet helt enkelt. Denna våren är väl ingen skillnad, vi renoverar och nu är vi efter många år äntligen gravida och magen växer i takt med veckorna som går.

Det har varit så lätt att glömma barnlöshetsåren, det var något jag snabbt släppte och helt plötsligt så känns det som de plågsamt långa åren aldrig funnits. Nu är jag ju där jag trodde jag aldrig skulle komma att få vara och vips så känns all smärta och allt kämpande väldigt långt borta. Anledningen till att jag är så harmonisk nu beror säkert till stor del på att jag mår bra rent fysiskt men även att den psykiska tärande känslan av otillfredsställelse och kamp försvunnit ur mig. Mer och mer börjar jag lita på känslan att det kommer gå vägen och att vår väg som barnlösa är slut och det får mig att hitta balansen. Det är många år sedan jag var så här balanserad och godmodig, det är inte mycket som får mig ur spel och det är lättare än någonsin för mig att hitta tillbaka till balansen igen. Jag har blivit som en sån där leksak med en tyngd i botten som ställer sig upp igen när den hamnat på sned, vet ni vad jag menar för något?

Det är skönt och jag är på något konstigt vis tacksam för att åren ändå gick, vilket såklart är lätt att säga nu när de är gjorda, men de gav mig en möjlighet att utveckla mig själv och hitta ett annat lugn i livet än jag haft innan. Alla som har känt mig en längre tid vet att jag varit en pigg, glad och stressad tjej med många järn i elden. Lite för stressad ibland kanske och nu när jag ser tillbaka så kan jag se hur obalanserat mitt liv varit tidigare.

Egentligen så började hela resan mot ett lyckligare och mer balanserat liv så fort jag träffade kärleken i mitt liv, han är den där motvikten jag behöver; aldrig rädd att säga sin åsikt och att sätta ned foten men också oerhört karismatisk & rolig. Hans tankar och hans erfarenhet har hjälpt mig att bli den jag är idag och att värdera livet så pass annorlunda som jag gör nu för tiden. Det har varit väldigt tillfredsställande för mig att kunna uppskatta det lilla och inte se på livet som en prestationsresa utan som en upplevelse. Jag uppskattar andra saker än jag gjort tidigare och framförallt så hinner jag med att ta in det livet ger mig! Det är jag oerhört tacksam för att jag hunnit lära mig det innan det dags för mig att träffa det största som hänt i mitt liv.

Nog om det. Nu var denna kvällen över också och inget roligare har hänt i vårt hus än att jag städat eftersom det är torsdag och mannen har handlat och förberett inför Mummas släktträff på lördag. Vi har bjudit hem Mumma pudelfamilj och deras släktingar på lördag, så i övermorgon så kommer det finnas 6 Bräkesås-pudlar med familjer hemma hos oss på pudelparty! Jätteskoj! :)

Ja ä int bitter

Eller jo, just idag är jag faktiskt en aning bitter. Jag är jättetrött på den här skaffabarn-cirkusen just nu. Jag är trött på att det tar så enormt mycket energi från mig, energi som jag skulle kunna lagt på roliga saker. Halva min uppmärksamhet går till att fixa mediciner, hålla koll på alarmen för spray/spruta, stämma av med Sahlgrenska och fara till Göteborg för att undersökas gång på gång. Jag har gjort så många gynbesök vid det här laget att det känns helt naturligt, vilket det bara i sig är helt sjukt. Vi pratar samliv med främmande människor som vi aldrig gjort annat och vårt mest privata är en historia i en journal.

Jag försöker att inte begrava mig i tankar om ”varför just jag” för det blir lätt så genom-egoistiskt ältande utan slut men just idag så sipprar tankarna ändå fram. De ligger där bak i huvudet och gnager, varför är det så lätt för alla andra att bli med barn? Det hugger i hjärtat när jag hör hur ett litet misstag en sen kväll gjort att familjen utökats med ytterligare en familjemedlem och jag tänker surt att vi försökt göra tusen misstag under de 4 åren som gått men inte lyckats. Det känns inte rättvist.

Men samtidigt som jag tänker den tanken så tänker jag på alla er som sitter i samma sits som oss, som inte bara råkar bli gravida av en händelse utan precis som oss hållit på i många år. Jag är inte ensam om mina tankar och det känns bra. Jag vet att ni vet hur jag känner, att man emellanåt tappar energin att se positivt och att vägen känns enormt lång att vandra, men att man sen kommer igen. För att man måste, för något alternativ finns inte. Man kan inte ge upp och lägga sig på rygg och dö.

Som tur är så är vi ju två i denna historien och min motpart i denna visa är mer stabil än jag och slösar inte energi på samma sätt som jag. Livet är inte rättvist och i just detta ämne har vi dragit en nitlott som ger oss en omväg till målet, men inom många andra områden har vi dragit vinstlotter gång på gång. Vi är på många sätt väldigt priveligerade att ha haft möjligheten att köpa och renovera vårt fina hus, att älska och ha sån respekt för våra personer och att ha möjligheten att leva ett bra liv, det är lätt att glömma när fokuset bara är inställt på det vi inte har just nu. Nu får det vara färdigklagat för denna gång och det är dags att ladda om för ett nytt positivare fokus igen.

Livet tar och livet ger och vi har alla vår väg att gå.

Häxkrämen

När läkaren sa att vi kunde ta sprutan för 10 dagar sedan så trodde jag att behandlingen var över och att det bara skulle bli en lång väntan på att tiden skulle gå till det var dags för graviditetstest. Så blev det inte. Vi visste att jag skulle ta en kräm under 15 dagar men trodde vi trodde väl i vår enfald att den var för sköra slemhinnor eller nåt. Det vi visste inte att Crinone var en kräm med starka hormoner.

Vi trodde definitivt inte att det var en häxkräm som gjorde ett fogligt humör till något taget ur en skräckfilm. Jag har tagit den i 10 dagar nu och jag får nog säga att det varit de jobbigaste 10 dagarna på hela tiden sedan vi startade strax innan nyår. Förmodligen så är det just för att jag var så oförberedd på att den skulle verka så kraftfullt som den gjort!

Den har gett mig kraftig ihållande mensvärk som gått från ryggen runt och strålat ned i ljumskarna, en känsla av stort tryck över livmodern, kraftigt svullna och ömmande bröst, känsligt lukt- och smaksinne (kräsen), trötthet (har sovit grymt mycket), håglöshet, deppighet, oro, svajande humör, gråtmild, frusen (sovit med pyjamas) och kort stubin. Just att jag haft kort stubin har varit väldigt jobbigt för att om man går runt och är arg så är sannolikheten att saker går emot en väldigt stor, vilket i sin tur genererar mer ilska.

Sen är ju faktumet att ovanstående symptom är väldigt lika de symptom man har när man är gravid. I stort sett alla faktiskt. Efter lite googlande så hittade jag långa trådar om att det är Crinone som framkallar symtomen och att man får dem oavsett resultatet på behandlingen. Det både gladde mig och gjorde mig besviken. Glad för att då behöver jag inte fundera & analysera så mycket över resultatet och deppig för att jag kanske mår så här alldeles förgäves.

Oavsett så gläder det mig väldigt mycket att jag tar sista krämen på fredag morgon och sedan slipper jag den på länge. Skönt! Inget ont som inte har något gott med sig! :)

Känslokaos, semlor och njutning i hårtvätt

Min dagsform är väldigt upp och ned just nu, jag är väldigt påverkad av Progestoronkrämen (Crinone) som jag tar varje morgon. Både tidigare sprayningar och sprutor har gått utan problem men just detta skedet av behandling gör mig helt under isen. Jag blir obalanserad, känslig, stresskänslig, ledsen och håglös. Allt det där som gör en människa deppig. Det är lätt att i detta läget tänka att det bara är att gaska upp sig, att tänka positivt istället för att grotta ned sig i negativa tankar. Så försöker jag också tänka men känslan sitter i kroppen på mig, det är kemiska reaktioner i kroppen. Jag kan inte påverka det, det känns som någon sitter på mina axlar och hänger över mig med hela sin tyngd. Tyngden är med i varje steg och jag känner inte igen mig själv. Jag vet inte hur jag ska göra för att få tillbaka den vanliga jag och det är nog det mest frustrerande i hela situationen, för jag förstår inte vad som händer. Jag är en person som har ganska lätt att acceptera det jag förstår och agera utifrån det men just nu så skvalpar jag bara omkring i känslan och är utlämnad till mina hormoner.

Och sen huxflux så går det över och den gamla goa, glada och balanserade Linda är tillbaka igen. Lika närvarande som känslan var innan lika långt borta känns den nu. Konstigt. Jag kan inte hantera den just nu men jag får försöka träna mig i det. Det vore lättare om jag inte satt på jobbet under tiden och förväntas agera som vanligt när mitt inre stundtals är ett bottenlöst kaos av känslostormar. Men det kan inte vara lätt alltid. Det får ta tid och det får växa fram.

När energin kommit tillbaka till mig och känslan släppt sitt grepp om mig så kunde jag uppskatta en semla som vi blev bjudna på av jobbet och även att uppskatta njutningen i att få håret tvättat hos frissan. När frissan fixat till mitt hår så satte jag mig i bilen för att åka hem och möttes av tända ljus i lyktorna i hallen, ”det kändes som du behövde det  idag” sa mannen bekymmerslöst. My god, kan man annat än att älska denna mannen urskiljningslöst?

Nu har vi hunnit skypa med vår guddotter och hennes föräldrar och jag sitter och lyssnar på en intervju med Pia Sundhage på SVT. Denna fantastiska människa! Ett bra slut på en kämpig dag.

Tack för alla tummar, tassar och tår!

Äntligen så har vi kommit till målet av denna resa som pågått sedan strax innan nyår. På besöket på Sahlgrenska idag så visade det sig finnas ett ägg som var 18 mm stort och som tur var så hade det inga lika stora kompisar, så det blev snabbt beslutat att det var dags att avsluta behandlingen och ta ägglossningssprutan nu i kväll. Sprutan är nu tagen, jag har slutat att spraya med Suprecur och det är dags för moder natur att på egen hand fixa resten av projektet.

Som ni förstår så är resan för stunden över och då även här i bloggen vilket innebär att det kommer eka tyst om vad som händer framöver oavsett vad resultatet blir. Vi har inte bestämt oss för när vi går vidare med ny behandlingsomgång om det visar sig att det jag inte blir gravid så det kommer bli ett uppehåll i ämnet obestämd tid. Vi uppskattar att ni låter frågan vara orörd framöver, oavsett vad ni tror om att vi blivit gravida eller inte. Om vi vill prata om det eller berätta hur läget är så kommer vi att göra det, men vi vill inte ha några direkta frågor eftersom det känns känsligt och privat!

Ett stort tack för alla tankar och hejarop, det har värmt och varit ett stöd att ha med er längs vägen! Det är svårt att känna sig ensamma med den uppslutningen som vi haft! :)

Stegringar och ceasarsallad

Ju mer jag tänker på det desto gladare är jag över att jag gick ut med vår barnlöshet. Istället för att det känns jobbigt och pinsamt så blir jag peppad och gläds tillsammans med er som följer oss. Vi får peppande sms, glada hejarop på såväl bloggen som Instagram och det känns bra att ha er med oss i såväl motgång som medgång! Tack!

Dagens besök visade att kurvan gjort en tvär stigning uppåt och att det blivit lite ”klös där inne” som den kvinnliga läkaren uttryckte det. Värdet har gått från 204 till 745 på 4 dagar vilket givetvis är en ordentlig stigning och mycket glädjande för oss! Ultraljudet visar att det finns 4 ägg som är större, 1 som är 12 mm och 3 som är 11 mm. Målet är att ett av äggen ska dra ifrån de andra och växa sig stort, någonstans mellan 18-20 mm, innan jag får ägglossningsprutan. Anledningen att man inte vill att flera ägg växer till sig är att mina ägg ska få gå ned i äggledarna och befruktas den vanliga vägen och då finns det risk för både tvillingar, trillingar och fyrlingar om man låter alla ägg lossna.

Men innan ägglossningen ens kommer på tal så ska vi först fortsätta att spruta 2 dagar till med samma värde som innan, 125 enheter, och sedan göra nytt ultraljud på onsdag. Spänningen fortsätter! :)

Hela denna dagen har varit helt knasig. Jonas satt uppe i natt och kikade på superbowl-finalen och kom inte i säng förrän 4:50, då hunden väckte mig när hon skulle flytta på sig i sängen. Jag lyfte ned henne i sin egen säng och gick för att dricka lite och gå på toaletten, när jag kom tillbaka till sängen upptäckte jag att det var 20 minuter till jag skulle gå upp så det var ingen idé att somna om. Jag smög upp och käkade semla 😉 till frukost innan jag hörde att det ringde i mannens telefon och han fick jobbsamtal vilket gjorde honom tvungen att gå upp. Han hann sova en timma i alla fall! Jag blev klar under tiden som han jobbade och satte mig i bilen för att köra till Göteborg. Väglaget var inget vidare, men det blev bättre ju närmare Göteborg jag kom. Jag kände mig mer som en taxi än som en patient när jag tillbringade 2 timmar i bilen och 10 minuter på sjukhuset, men blodprovet blev lämnat i alla fall.

Jag hade fått ett sms från mannen under tiden jag åkte från Göteborg där han meddelade att han struntade i sin lediga dag och åkte in och jobbade istället. Vi hann jobba några timmar innan det var dags att dra iväg mot Göteborg igen och denna gång för ultraljud. Precis som blodprovet så var det snabbt avklarat och vi vände tillbaka mot Borås igen med ett stopp på Burger King (hamburgare med sallad och vatten, inte så farligt onyttigt :) ) innan vi var tillbaka på jobbet igen. Mannen han jobbade över (!) eftersom vi hade kund på besök så jag fick åka hem själv.

Kvällen har i stort sett gått åt till matlagning, både till i morgon och nu i kväll. Morgondagens rätt blir detta recept: http://56kilo.alltforforaldrar.se/dag-2-pf-lchf-kyckling-i-senapssas-och-kalmos/. Kvällens mat blev en hemmagjord ceasarsallad som blev jättegod! :)  Jag är så nöjd med att äta LCHF för jag får äta så mättande och god mat hela tiden! :) Just nu har jag dock ett sockersug som kommit tillbaka igen, men jag tror det är en kombination av lite slarv med söta saker och hög hormonhalt.

Mannen sover sedan en stund tillbaka och nu ska jag surfa lite på golv till gillestugan, det börjar närma sig med stormsteg! Vi hörs i morgon!

Vårkänslor

Tulpaner,-hund-005

Har ni märkt att det börjar bli lite ljusare på kvällarna? Det är inte längre helt becksvart vid 17 när vi åker från jobbet utan man kan skymta att solen är på väg ned precis bakom horisonten. Härligt! När jag kom ut från jobbet idag så flög vårkänslorna i mig, luften var mild och marken bar. Det krasade under skorna av vinterns grusande och det luktade fuktigt i luften. Jag och en kollega bytte några ord och jag fick henne att lova att jag ska få komma på hennes nästa vernissage innan jag satte mig i bilen för att fräsa hem till mannen som jobbat hemifrån under dagen.

När jag inte äter varken kolhydrater eller socker så jag får belöna mig med andra saker som gör mig glad. Idag så följde en ny tulpanvas och tre förpackningar tulpaner i olika färger med hem från affären. Jag blir så himla glad och får vårkänslor i bröstet av att ha färgglada blommor på bordet!

En annan sak jag blev väldigt glad över idag var att värdet på blodprovet jag tog igår, värdet var 204. Det har gått upp från 135 till 204 på tre dagar och det känns bra! Barnmorskan som jag var ilsk över för några dagar sedan sa att det kanske börjar närma sig ett avslut så på måndag ska jag ned på morgonen och ta blodprov. Senare under dagen även på besök för ultraljud och läkarbesök, så nu får ni hålla tummarna för att äggen är stora som strutsägg! :) Jag hoppas att de säger att ägget ser jättefint ut och att det är dags att ta ägglossningssprutan *hoppas hoppas*.

Helgen står för dörren och denna helg går i slappandets tecken. Mannen ska jobba på annan ort både lördag och söndag och kommer hem sent på lördag kväll så jag och Mumma är hemma själva hela helgen. Det kommer vi ju givetvis inte slösa bort utan här ska slappas högtidligt. Planen är att sova så länge jag har lust, gå upp och glo lite på morgon-tv och sen kanske ta en liten promenad. Mycket tid ska spenderas i soffan, läsandes Femtio nyanser av honom, och kanske ska jag sova lite om andan faller på.

Och vet ni, det ska bli underbart!! Jag längtar! Men nu är det På Spåret och sedan Skavlan. Slappet här börjat!

 Om jag gillar att slappa? Knappast, jag gillar aktivitet!