Graviditet

Förlossningberättelse

Tidigt på lördag morgon när jag gick upp för att kissa så kände jag en vag mensvärk men eftersom jag haft samma känsla dagen innan så tänkte jag inte så mycket mer på det. När jag vaknade på nytt vid 07 på morgonen så var den vaga mensvärken fortfarande där men var väldigt vag. Vi bestämde oss för att Jonas skulle tapetsera väggen i gillestugan så vi kunde flytta ned tv:n inför att Kotten skulle komma. Jag låg i soffan med en filt på mig och kikade på mannen som jobbade under tiden som timmarna gick. Jag minns inte riktigt hur det kändes men jag tror inte det gjorde så ont. Under eftermiddagen så tog vi en promenad med Mumma där jag fick stanna några gånger när jag fick en värk.

Under kvällen som gick sms:ade jag Vera och frågade hur man vet om man har förvärkar eller riktigt värkar och fick till svar att om man har riktiga värkar så märker man det. Det fick mig att konstatera att jag nog har förvärkar. Ju längre kvällen gick desto mer tilltog värkarna och vi började köra med tensen (http://sv.wikipedia.org/wiki/TENS) vilket gjorde lite ont till en början (tensen alltså, inte värkarna). Strax innan nio på kvällen så bestämde vi oss för att lämna Mumma hos Inga-Lill för att kunna koncentrera oss på värkarbetet.

Klockan började närma sig 23 på kvällen och vi gick och la oss men eftersom värkarna kom mer och mer regelbundet så började jag klocka värkarna för att se regelbundenheten. Vid 01 så väckte jag Jonas eftersom jag flera gånger lyckats få 3 värkar på 10 minuter vilket är tecknet på att det börjar bli dags att ringa förlossningen. Jag kände mig ändå lite tveksam eftersom det kändes som jag fortfarande var i något förstadie i förlossningsarbetet.

Det som fick oss att ringa var när jag gick på toaletten och kom tillbaka till sängen fick feberfrossa av modell värre, jag låg under täcket och bara skakade tänder av att jag frös så mycket. Mannen blev helt ställd och visste inte vad han skulle göra utan han började googla under tiden som jag var halvt borta av skakningar och frossa. Strax där efter så började jag må illa, så illa att jag trodde jag skulle kräkas direkt. Där och då blev jag jätterädd och försökte tvinga mannen att ringa förlossningen istället för att googla, för det tyckte jag var helt onödigt. Han ringde och pratade med dem och de ville såklart prata med mig vilket gick sådär eftersom jag fick värkar flera gånger under samtalet. Samtalet slutade i alla fall med att vi blev välkomnade in till förlossningen.

Mannen frågade om han kunde duscha och jag nickade lite matt. Jag låg kvar i sängen under tiden som han duschade, packade mackor och lite kläder. Klockan var runt 02:30 när vi körde den knappa milen till förlossningen på SÄS. På vägen in till undersökningsrummet så fick jag stanna 3 gånger eftersom jag fick värkar, en promenad på några minuter. Väl inne i förlossningsrummet så fick jag lägga mig på rygg på britsen för att hon skulle undersöka hur mycket jag var öppen, något som var grymt jobbigt eftersom det inte kändes alls bra när jag låg på rygg. Tack och lov så gick undersökningen snabbt och jag blev besviken när det visade sig att jag bara var öppen 2 cm. Sen så skulle hon sätta CTG på mig eftersom bebisens hjärtljud var för höga och då skulle jag ligga på rygg i 30-45 minuter vilket vi efter bara några minuter insåg att det inte skulle gå. Efter mycket om och men så fick jag istället sitta i en stol med CTG på magen, något som verkligen inte var bekvämt men som jag i alla fall överlevde. Rätt vad det var så började jag må jätteilla, så illa att jag kräktes i en av deras sopsäckar. Tack gode gud att det fanns ställningar med sopsäckar på för annars hade jag kräkts på golvet! När sköterskan kom in så fick jag 2 bricanyl för att sänka hjärtljuden på bebisen och sedan meddelade hon att jag skulle få sitta med CTG på magen i 20 minuter till. Totalt så satt jag 50 minuter med CTG och det var den absolut jobbigaste tiden på hela förlossningen just för att jag hade starka värkar, jag mådde illa och jag blev rädd. En gång kollade jag på Jonas och sa:

Nu är jag jätterädd, det gör så himla ont och då är vi bara i början

Han kollade förvirrat tillbaka på mig och visste inte vad han skulle säga stackarn. Vad säger man till någon som är rädd för förlossningssmärta liksom?

I vilket fall så övervakade de mitt CTG en stund och kom sedan in och meddelade att jag skulle gå komma in i ett förlossningsrum. Gud vilken lättnad! Jag trodde hela tiden att vi skulle bli hemskickade av någon anledning.

Väl inne i förlossningsrummet så hade klockan hunnit bli 03:30 och enligt min journal så var jag öppen 4 cm klockan 04:00. Rätt så omgående så bestämde de sig för att ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod för att övervaka hur bebisen mådde och Jonas har i efterhand berättat att fostervattnet som kom var helt grönt. Bebisen hade alltså bajsat i fostervattnet! Ungefär samtidigt så blev jag erbjuden att börja med lustgas och det var riktigt, riktigt skönt. Jonas skrattar fortfarande när han berättar hur jag som en pundare som fått en sil dimmigt kollade upp på honom och sluddrade fram:

Det här, det är bra grejer!

Och bra grejer var det. Det tog topparna på värkarna, jag låg på sidan i stort sett hela öppningsstadiet och vi kunde tillsammans jobba oss igenom värk för värk. Efter ett tag så frågade de om jag som det stod i mitt förlossningsbrev ville ha EDA (ryggmärgsbedövning) vilket jag också sa ja till. Innan hade jag känt rädsla inför att få en nål instucken mellan ryggkotorna men det var något som jag var helt oberörd inför under förlossningen, så länge jag fick suga i mig lustgas. Det svåra med att få ryggmärgsbedövningen var att jag var tvungen att ligga helt stilla under tiden som värkarna kom och att jag skulle försöka att skjuta rygg som en katt. Efter lite pillande fick de emellertid till bedövningen och värkarna kändes än mindre än med lustgasen. Klockan var 05:30 när jag fick EDA:n.

Om jag ska vara ärlig så flyter tiderna ihop för mig men kombinationen av EDA och lustgas fungerade jättebra för mig. Att suga lustgas gjorde att jag kunde fokusera och koncentrera mig på värk efter värk utan att rusa iväg i tankarna. Efter att jag börjat med lustgasen så var det ingen tvekan om att bebisen skulle ut och då kände jag ingen rädsla. Jonas hjälpte mig jättebra genom att hålla min hand och på så sätt tog vi oss igenom värk efter värk. Med hjälp av Jonas som påminde mig om att andas i masken när jag började att stöna av smärta så tog jag mig genom värken på ett bättre sätt om han inte varit där. Emellan värkarna så serverade han mig vatten eller baddade min panna med våta handdukar och peppade mig. Vi hade ju förberett oss med musik men eftersom han knappt kunde lyfta rumpan från stolen för att gå och kissa så kunde han inte hämta väskan i bilen där musiken fanns.

Vid ett tillfälle i slutet av förlossningen så började det trycka på mer nedåt och då sa jag till Jonas:

Nu kommer bebisen. Nu trycker vi ut den!

Han såg helt skräckslaget på mig och frågade om vi inte skulle ringa på barnmorskan, vilket jag nekade till.

Men jag kan inte ta emot en bebis, sa han oroligt.

Det går bra, den landar i sängen, svarade jag morskt.

Det blev dock inget med det utan från att livmodertappen var helt utplånad så tog det 30 minuter och en rejäl kraftansträngning från min sida innan lyckades jag klämma ut vår 4-kilos klump. I slutet så brände det rejält när hennes huvud skulle ut och det var egentligen enda gången jag sa aj för då kändes det verkligen. Jag fick ligga i gynläge under tiden som jag krystade och trots att jag tidigare inte tyckte om att ligga på rygg så fungerade det bra. Det fanns handtag på sidan av sängen som jag höll mig i när jag krystade och det hjälpte jättemycket att ha något att spjärna emot.

Känslan när hon gled ut är svår att beskriva, jag tror jag stönade ”Åh, gud vad skönt” när tryckte släppte och hon kom ut. För trycket var verkligen det jobbigaste med att krysta ut henne, det känns verkligen som det inte ska gå att få ut henne. När hon väl var ute så la de upp henne på min mage en stund innan de började suga ut fostervatten ur lungorna på henne. Vattnet som kom upp ur lungorna var grönt vilket berodde på att hon bajsat i fostervattnet. Jag blev jätteförvånad över att Kotten var en tjej men samtidigt så kändes det helt naturligt. Klart hon var en tjej liksom! :) (kanske var det lite lustgas som snurrade i huvudet 😉 )

Efter att mannen min klippt navelsträngen så fick Jonas följa med Sigrid till akutrummet för att få behandling för fostervattnet och under tiden så försökte barnmorskorna att få min moderkaka att släppa. De tryckte och tryckte på min onda mage och det var inte skönt. Eftersom barnmorskorna inte lyckades så kom det in en doktor och han tryckte om möjligt ännu hårdare men det blev inget resultat av det heller så jag fick åka iväg till operation.

Nästa gång vi möttes var på uppvaket, då hade Jonas ätit den torra smörgåsen ensam tillsammans med Sigrid och jag hade blivit opererad och sydd på de ställen som behövdes. Jag hade en del bristningar som syddes i samband med operationen och eftersom jag förlorade 2 liter blod under förlossning/operation så fick jag två påsar blod efteråt.

Ja, här är nog förlossningen över och vi får åka upp till BB där vi inte blir kvar så länge eftersom vår lilla flicka behöver behandling och därför skrivs in på neonatal. Men det är en annan historia.

Vad tyckte jag egentligen om att föda barn då?

Coolt, häftigt och stärkande! Jag känner mig mycket starkare nu än innan förlossningen och jag är glad att jag fått vara med om att föda fram ett barn. Min förlossning blev i stort sett precis så som jag önskat med undantag för bajset i fostervattnet, gynställningen vid krystvärkarna och min moderkaka som inte ville släppa. För övrigt så fungerade allt så himla bra och jag kände mig egentligen aldrig rädd. Visst gjorde det ont att föda men kombinationen av smärtstillande fungerade väldigt bra för mig och att jag hade Jonas vid min sida hela tiden gjorde mig trygg och fokuserad. Jag skulle lätt göra om det om 9 månader igen men riktigt så roligt ska vi nog inte ha det! :)

Summering av graviditeten

Det känns som det börjar bli dags att summera graviditeten. Om jag har tur så är det bara några dagar kvar innan vi går från barnlösa till föräldrar, har jag otur så är det några veckor kvar. Oavsett så är det bara dagar kvar nu till vi får hålla vår lilla Kotte i famn. Ofattbart, fullständigt ofattbart.

Det känns som det var år sedan vi stod där den 22 februari med det vita Clearblue-testet i handen och konstaterade att det inte bara var häxkrämen som gjort mig så nere och trött. Testet visade positivt! Efter alla år av kämpande, misströstan och försök så var vi äntligen gravida! Och vi var båda försiktigt positiva till det med missfallet fortfarande allt för medvetet i våra hjärtan. Det gjorde att denna gång valde vi mer eller mindre omedvetet att vara mer återhållsamt positiva till att bli föräldrar, det dröjde långt efter ultraljudet innan Jonas tillät mig att säga att ”vi ska ha barn” och jag behöll skrockfullt mina mediciner från behandlingen i kylskåpet långt efter utgångsdatum utifall att det inte skulle gå vägen.

Men ska man summera denna graviditet så får jag säga att den gått över alla förväntningar. Jag har verkligen mått bra, jag har njutit av att se magen växa och jag har kunnat leva som vanligt. Rent fysiskt så har jag inget att klaga på, stundtals under graviditeten (runt vecka 14-20) så hade jag ischiaskänningar i rumpan och ned i låren vilket gjorde det jobbigt för mig att gå men jag har inte haft några foglossningar alls och med regelbunden vila så har mina höfter klarat sig bra. Faktum är att ju längre graviditeten gått desto bättre har jag mått i höfterna, jag är inte säker på att jag skulle klarat 4,5 km promenad runt vecka 20 såsom jag gjorde idag. Illamående som många andra känt av fungerade också helt okej tycker jag, att kräkas 2 gånger under 9 månader kan inte räknas som något uppseendeväckande. Jag vet flera som hunnit med fler gånger på en timma :)

Jag har sovit på magen fram till vecka 34-35 ungefär, har inte haft några särskilda problem med sömnsvårigheter och har varit mer hormonellt stabil än under den föregående behandlingen. Många har de gånger varit där jag sagt att jag tror jag är som gjord för att vara gravid och det vidhåller jag fortfarande. Det har och är lätt för mig att vara gravid, även nu när jag är stor och tung. Senast jag vägde mig vilket var för cirka 3 veckor sedan så hade jag gått upp totalt 14 kg vilket väl ändå får anses som okej. Jag tycker inte jag gått upp så mycket mer än på magen, övriga kroppen är sig lik.

Allt har gått bra hittills och nu hoppas och tror vi att själva leveransen av Kotten ska gå lika bra. Jag känner mig förberedd, positivt inställd och sugen på att ge mig in i förlossningen. Det ska bli spännande att få vara med om den resa som så många kvinnor gjort innan mig och som verkar ge ett så starkt intryck på de som fått genomgå den. Jag förstår att det kommer vara en utmaning och jag kommer ta mig an den med största engagemang. Trots den stora utmaningen som vissa kallar ett maratonlopp så är jag inte rädd. Jag är såklart spänd, förväntansfull och lite nervös men jag skulle inte kalla mig själv rädd.

En del i spänningen är ju att vi inte vet när det börjar, det kan börja om 10 minuter och det kan dröja 2 veckor. Ingen vet, mer än Kotten och min kropp.

Spännande.

Konstig känsla att köpa blöjor (Vecka 40, 39+1)

Eftersom Dani är beroende av vår blogg så får jag lite prestationsångest och känner att jag behöver göra ett vanlig inlägg om vad som hände under gårdagen. Man vill ju inte göra sina läsare besvikna liksom :)

Igår så var jag trött och sov ända fram till nio innan jag käkade frukost och hann med en halvtimmas promenad med Mumma. Promenaden blev tyvärr inte så angenäm eftersom det började störtregna och hagla på halva promenaden. Mumma sänkte kroppen och huvudet samt slutade nosa och jag blev dyblöt om både skor & byxor eftersom jag hade jympadojor och tunna byxor.

Efter jag bytt om så gick jag de 300 metrarna ut till vägen och tog bussen till stan för att luncha med Paulina. Det är smidigt med buss, skönt att slippa köra själv och att slippa parkera när man kommit fram. Jag och Paulina käkade på Viskan och efter att ha hamnat i skaldjurssoppekoma så hann vi med besök på både Hjärterum och Cassies innan vi skiljes åt. Paulina hastade vidare till jobbet och jag vaggade till MVC för denna veckans besök. Allt så bra ut, magen är 37 cm och hjärtljuden var något lägre än vid förra besöket. Barnmorskan önskade mig lycka till om jag inte kommer nästa vecka och det känns konstigt :)

När jag kom hem igen så var jag så trött så jag bäddade ned mig i soffan och somnade nästa direkt, med pudeln snarkande i min knäveck. När jag öppnade ögonen igen så var det strax innan fem och mannen skulle snart komma hem igen. Så snart bilen var hemma åkte jag till affären för att köpa det sista att packa i BB-väskan, lite tidningar, korsord, snacks, cola och lite färdigrätter att äta när jag kommer hem. Sen köpte jag ett paket blöjor för Kottens ganska snara ankomst. Det känns väldigt konstigt att köpa blöjor, lite förbjudet nästan… Jag har ju ingen bebis liksom 😉

I natt har jag sovit dåligt, jag har nog varit uppe och kissat 4-5 gånger och därför så sov vi längre än vanligt så jag & Mumma fortfarande kvar i pyjamasen framför tv:n just nu. Jag har ätit ostkaka med sylt & grädde till frukost (riktigt najs att kolhydratladda inför förlossning!) och Mumma sover mot en kudde. Snart så ska jag borsta hår och tänder och ge mig ut på en långsam promenad med Mumma och sen är det dags att laga lunch (spagetti & köttfärssås, kolhydratladdning igen! 😉 ) och i eftermiddag ska vi gå ut och sätta upp pinnen till våra fågelmatare.

Än så länge så har det inte varit ensamt eller långsamt att vara hemma utan tvärtom så har tiden gått fort! :)

Magen vecka 40 (39+0)

Idag har jag haft min första föräldralediga dag och den har gått undan. Efter lite frukost i tv-soffan under tiden som Mumma sov och snarkade bredvid mig så gav vi oss ut på en timmas promenad runt byn. Det blir inte så många kilometrar (3,6 km) men Mumma nosar och snosar överallt så tiden går ändå. Jag orkar inte gå så fort heller men vi tog oss ändå upp på höjden i byn och ned tillbaka till downtown där vi bor i alla fall så jag är nöjd med min prestation. När vi kom hem började det regna så även det är jag nöjd med ;).

Innan lunch så tog vi det lite lugnt och jag virkade en liten taxfot som blev så liten, så liten. Eventuellt så får jag virka om den för frågan är om inte taxen kommer se konstig ut med pyttesmå fötter :)

Efter lite lunch så tog jag bussen till stan för att göra mina ögonbryn och klippa mig, allt för att vara redo för Kottens ankomst. När jag kom hem igen så blev det en runda med Mumma innan vi kröp in i vårt hus för att förbereda oss för stormen. Just nu låter det ganska lugnt ute men man vet ju aldrig. Vi kommer hålla oss inne i alla fall.

Tycker ni magen är stor nu? Det tycker jag i alla fall :) Det känns som bebisen är färdigbakad nu, men det är ju fortfarande 6 dagar kvar till due date så än kan det dröja länge innan den dyker upp.

Rädsla för att det ska bli sämre (Vecka 39, 38+2)

Tack för alla era kommentarer, både här via bloggen, SMS och IRL! De värmer och bekräftar, det känns väldigt bra!

Det är säkert som ni säger en kombination av nervositet, hormonhalter och min alltid inneboende rädsla för att mitt liv ska bli sämre än vad det är just nu. Det är något som har följt mig genom livet och min farhåga har ALDRIG slagit in. Hittills så har mitt liv bara blivit bättre och bättre och bättre och så bra som det är nu har det aldrig varit tidigare.

Ändå så är jag så himla rädd nu att jag ska ångra mig. Men det är klart att det låter inte så himla attraktivt med sömnbrist, blödande bröstvårtor, att inte kunna styra sitt eget liv och att aldrig kunna äta middag tillsammans eller att inte ens hinna sitta i soffan ihop… Faktumet att det inte går förklara vad det är så bra med barn är ju faktor som gör det lättare för mig att se det negativa just nu.

Mannen försökte igår förklara för en snorig och gråtande fru att han tror att det kommer bli fantastiskt när vårt gemensamma barn kommer.

-Vad är det som kommer bli så himla fantastiskt? försökte jag snörvlade avkräva honom ett svar på och jag fick till svar att han faktiskt inte riktigt visste men att han trodde det i alla fall.

-Ja, det tror inte jag i alla fall och jag vill varken föda eller ha någon bebis, sa jag bestämt och rusade in på toa och snöt mig så högt och ljudligt att huset dånade.

Den stackars mannen såg mest förvirrad och förtvivlad ut när jag kom tillbaka. Någonstans förstår jag honom. Jag är i en helt egen värld just nu och i den världen finns inga gränser och regler för hur man får känna. Det bara händer och jag kan inte styra så mycket om det. Det var längesen (om ens någon gång?) jag kände mig så här borta som jag gör nu och det är ruskigt svårt att göra och säga rätt saker till mig. Att jag nog är mer rädd, orolig och ledsen än jag är arg är nog inte alltid att se.

Nu är det två dagar kvar att jobba och sen blir jag helt ledig. Det ska bli jätteskönt för jag är färdig med jobbandet för ett tag nu. Idag var jag ledig och det är gött att bara gå hemma och greja i lugn och ro. Jag behöver mycket lugn och ro nu, det är mycket som snurrar i huvudet av förklarliga skäl. Det finns liksom inte utrymme för så mycket annat än bebis i huvudet just nu.

Magen vecka 39 (38+0)

Nu börjar det närma sig slutet på riktigt och jag är stor, trött och grinig. Inte mindre grinig blir jag när jag blir kallad för sprängfärdig, tjockis och en bakåtlutad lastbilschaffis av mina manliga kollegor. När jag fräser så konstaterar killarna glatt att ”hormonerna är i omlopp”… Jag vet att jag är tjock och att jag måste luta mig bakåt för att inte välta, jag går inte så för att det är roligt.

Japp, jag är mer stingslig nu. Det är svårare att somna och jag vaknar för att kissa på nätterna och har sen svårt att somna om igen. Magen är rejält i vägen och det är svårt att luta sig framåt när man ska kissa, äta och ta på sig skorna. De nedre regionerna av kroppen var ett tag sedan jag såg och fötterna har svullnat upp minst en storlek. Jag är lite oroad över om jag kommer få gå på bröllopet i converse, men förhoppningsvis så får jag låna ett par skor som ser lite bättre ut än vad mina blå converse gör.

För övrigt så har jag världens ”jag-vill-inte-ha-några-barn”-panik just nu. Jag har förmodligen börjat förstå att om några veckor kommer vårt liv ha ändrats för evigt och det gör att jag får flackig blick och svettiga handflator. Tänk om jag inte vill ha barn egentligen? Tänk om jag bara skojade när jag sa att jag ville ha barn. Just nu så är jag inte alls säker och får en klump i magen varje gång alla pratar om förändringen som kommer att ske. Min mardröm är att jag ångrar mig och längtar tillbaka till mitt gamla, bekväma liv när Kotten väl kommit till världen och att vi ständigt kommer vara så trötta att vi börjar gnälla och hata varandra.

Nu kommer lite nakenbilder för er som är okänsliga. Alltså, jag är ju bara naken om magen men saken är ju den att jag aldrig hade lagt ut bilder på min egen mage om Kotten inte legat där i. Jaja, ni fattar. Ni kollar om ni vill. Ni som inte vill kollar inte.

Klart slut?

Magen 1

Magen 2

 

Switch to our desktop site