Dan före dan

Ja, så kanske man skulle kunna beskriva det, som julafton. Nu står vi inför dagen som är den sista i vårt nuvarande liv, från och med i morgon så kommer vi vara man och hustru. Det känns väldigt konstigt, att jag ska bli fru? Jag vet inte om jag är något direkt hustrumaterial, gillar bättre att klippa gräs och tvätta än att laga mat. Men jag antar att det är meningen att man ska komplettera varandra för Jonas gillar ju att laga mat.

Vi är faktiskt ganska lugna, vi har det mesta under kontroll och det är mest förväntningsfjärilar som susar runt i magen. Det är svårt att föreställa sig hur det ska bli och man ska nog inte göra det för mycket heller tror jag. I morgon ska jag försöka släppa kontrollen och bara njuta av hela dagen. Inte känna att jag behöver styra och ställa något utan bara vara, säga ja och sedan njuta av resten :) Svårt, men det ska bli min utmaning.

Just nu är Jonas på väg till Göteborg för att hämta sin väst och kravatt och jag har precis klippt gräset och trimmat kanter. Stackars Mumma har mest varit, det har inte blivit någon promenad ännu, men vi ska gå ned till dagis sen när vi ska lämna över henne till Gunilla. Det får bli hennes stimulans idag. Vissa dagar är det mer stimulans och andra mindre, så är livet. Vi har lite grejer bokade, vi ska lämna blommor på Almenäs, städa lite här hemma och i kväll så ska vi gå ned till Jonas brorsa Nicke och ta ett lugnande glas vin. Jag misstänker att det kommer bli lite svårt att sova i natt :)

Ja, det var ett litet inlägg från mig, det känns som att jag borde rusa vidare. Jag ska både hinna äta och städa huset på 2 timmar innan jag och Mumma ska fika med Gunilla på dagiset :)

Kräftskiva och nervositet

Detta inlägget kommer nog skrivas som någon slags terapi. Sakta men säkert så har den krupit sig på, nervositeten… Det är fortfarande små saker som ska fixas och allt kommer med all säkerhet att lösa sig. Trots det känns det ändå som det bor många små fjärilar i magtrakten. Tankarna snurrar: ”Det är nära nu, bara 5 dagar kvar…” ”Mycket som ska klaffa”..

Jag har väldigt svårt att förstå att vi går in i den vecka då jag ska gifta mig. Vi har planerat det så länge nu så det har nästan känts som det aldrig ska hända. Men det verkar som det faktiskt ska det! :) Spännande!

 

Här kommer det hända på lördag, MS Svanen i Öresjö :)

 

I helgen så hade vi lite kräftskiva här hemma för Jonas bror med familj och lite senare så slöt även syster med sambo upp. Det blev en väldigt trevlig kväll, alldelles lagom mycket kräftor och en supergod paj gjord på västerbottenost och fina kräftdekorationer. Vi fortsatte kvällen ute på altanen och eftersom vi köpte mjuka och varma fleecefiltar förra året så satt vi ute ända fram till halv ett då vi avslutade kvällen.

 

 

 

 

Det närmar sig med stormsteg…

Nu är det inte långt kvar till den stora dagen som vi planerat för så länge. Vårt bröllop, dagen då vi ska manifestera vår kärlek till varandra. Under en tid så har jag mest känt mig trött på hela grejen, det blir liksom så mycket av allt.

Men idag så har känslan och pirret i magen smugit sig på, snart ska vi få stå där inför alla och lova varandra evig trohet. Stort och vackert! Dagarna går med en massa fixande, det är många små detaljer som ska fogas samman till en förhoppningsvis underbar dag. Just nu så ser inte vädret så där jättestadigt ut, men vi får hålla tummarna för att det går vägen.

Jag har en faslig massa kort som jag vill visa er, men jag har inte ids att redigera dem ännu. Jag var hemma i Tidaholm för en vecka sedan och tog en massa kort på såväl landskap, hundar som leker och annat skoj. Jag och mamma var ute och letade lite svamp i skogen som jag sedan fick med mig hem, mums! :)

Hela gänget (Isa, Mitzi och Mumma)

Vackraste!

Efter besöket hos mamma så for jag vidare till min gamla vän Ann-Mari för att prata lite gamla minnen från hästtiden. Det blev en hel del tjötande om hästar, folk och upplevelser. Tyvärr är Ann-Maris gamla trotjänare Tjabo borta och Viper som jag red under en kortare period var såld sedan 2 månader tillbaka.

Egentligen skulle jag vilja skriva mer och visa mer kort, men nu är klockan så mkt så jag ska faktiskt gå och lägga mig. Det får blir fler kort en annan dag.

Regnet helar själen

Vi sitter i soffan, Mumma ligger på soffryggen (!) och jag sitter i soffan med fötterna på bordet. Det doftar gott från köket, blivande maken lagar svamppaj och jag tittar ut genom fönstret. Regnet piskar mot vårt vackra träbord och de stora körsbärsträden gungar i vinden. Det är frisk och fuktigt i luften och det är första kvällen på vår fyra veckor långa semester. Höstvisa går på låg volym via Youtube och jag andas ut.

Äntligen, jag har nått målet. Jag är framme. Nu finns tid att vila och återhämta sig, inga krav och inga måsten. Bara att samla energi och bli hel igen. På måndag ska jag träffa Malin som ska mjuka ut och hela min kropp igen.  Ikväll har en sten till släppt från mina axlar. Vi har fått tag i en person som ska sjunga på vårt vigsel och det är egentligen den sista stora saken som behövde fixas. Nu är det mest småplock som är kvar, småsaker som behöver fixas. Det går bra, vi har hela tiden gjort det tillsammans och vi kommer göra klart det också.

Jag har börjat semestern på allra bästa sätt för att fylla energi, genom en lång och ensam promenad tillsammans med min krulliga lilla vän. Tidvis så piskade regnet så öronen stod rakt ut på pudeln och vi fick ta i för att ta oss framåt längs vägen. Jag laddade ned Alex Schulmans sommarprogram från förra året efter tips från kollegan Krister. Alex var precis lika bra som Krister beskrev honom, levande och rörande. Det var inte långt till tårar många gånger…

Vid ett parti i programmet så spelade han en låt som betyder något speciellt för mig, Halleluja med Jeff Buckley. Den fick mig att tänka på Frida. Mina tankar gick till hennes sista månader i livet och all den energi det skapade hos både kända och okända personer runtom i Sverige. Engagemanget som fanns kring hennes kamp var fantastisk, jag tror inte jag var ensam om att vara inne på hennes sida minst 10 gånger per dag. Alla var lika positiva och peppande. Vi skulle bara klara det! Tillsammans skulle vi övervinna Fridas cancer. Tyvärr gick det inte och jag blev oerhört sorgsen när jag läste inlägget från hennes man Andreas om att hon var borta. Jag och Kicki pratade om det och ingen av oss kunde inte förstå…

Ofta har jag tänkt på Fridas man sedan sista inlägget i mars i år, ibland så svischar Mynta förbi på bloggar i cybervärlden och jag då funderar jag på hur hans liv ser ut idag? Hur han mår? Min förhoppning är att han mår bra och att han kan lära sig att leva mer sorgen efter en fantastisk tjej.

Dagens inlägg tillägnas Frida genom Halleluja med den norska kvintetten. Glöm inte att krama era nära och kära (som Frida skulle sagt!)

Här kommer lite bilder på några av mina kära:

 

Hej, jag är blöt och busig!!

 

Om 3 veckor blir han min man <3

Många händelser på kort tid

Ja, det stämmer Susanne, vi ska gifta oss. Det är inget som vi direkt skrikit ut men det har inte heller varit hemligt. Vi kommer ha ett litet bröllop på båten Svanen i Öresjö i slutet på augusti tillsammans med familj och brudtärna/best man. Väldigt intimt, mysigt och förmodligen också väldigt vackert! :)

På grund av bröllopet så blev både jag och Jonas bortrövade på svensexa respektive möhippa. Som ni säkert läst i bloggen så visste jag ju om Jonas svensexa men ingen av oss visste om min möhippa. Jag blev glatt överraskad när tjejerna utbrast ”välkommen till din möhippa”!!… Sen på med de fulaste kläder jag sett på länge: neongröna tights, gråbruna benvärmare, en röd plyschtröja med blå detaljer och dragkedja vid axeln och en slöja i form av ett vitt Adidas-pannband med ett långt vitt tygstycke på. Jag var nog snyggast i stan i vilket fall! :) Sen bar det iväg  med ögonbindel över ögonen mot Annelundsparken där tjejerna mötte upp mig med picknick och en väska med diverse uppdrag. Kvällen gick fort och vi hade väldigt roligt. Det mysigaste av allt var nog att vi avslutade kvällen med att sova över på ett hotell här i stan, alla 4 i samma rum. Pyjamasparty och massa kärleksförklaringar från mina kära vänner. Ett tag grät jag så mycket att snoret rann, gud vad vackra saker jag fick höra! <3

Det som var lite mindre roligt var att vi hade haft inbrott under natten, vilket vi upptäckte när vi klev in hemma på söndag lunch. Den förut så roliga och härliga helgen byttes ut mot sorg och rädsla, jag ringde Jonas som slängde sig i bilen från Helenevik upp till Borås. Polisen kom snabbt och vår hem spärrades av för teknisk undersökning under måndagen. Det var inga personliga ägodelar som försvann utan tekniska prylar, mycket sprit och vår bil (vi är med i BT, se här), men det känns ändå skrämmande att någon varit inne i vårt hem och röjt runt. Jag blev ganska chockad när jag kom in och upplevde det som en orkan gått fram hemma, det låg grejer överallt. Det visade sig dock senare att de bara tagit de som de skulle ha, inte slagit sönder något och inte tagit något bara för att jävlas. Vi ringde Jonas syster vid lunch på söndagen och vi fick bo hos henne från söndag till måndag, vilket var skönt.

Så snart den tekniska undersökningen var gjord på måndagen (Jonas gick 2 steg bakom polisen och slängde ur sig roliga kommentarer) så tog vi resten av dagen ledig och åkte hem och städade. Inget ont som inte har något gott med sig, byrån i sovrummet blev sorterad, sängkläderna tvättade och mattan åkte iväg på kemtvätt. Vi åt lunch på Knalleland och köpte lite nya dukar och nya fina sängkläder.

Känslan av att vara utlämnad har nog släppt något, men jag känner mig fortfarande oskyddad. Egentligen skulle Jonas åkt till Norge i 2 dagar nästa vecka, men jag vill inte sova själv ännu. De kommer säkert inte tillbaka och det är osannolikt att de skulle gå in när vi är hemma, men känslan är obehaglig att handskas med. Jag behöver lite mer tid att smälta det innan jag vågar sova själv.

Av bland annat dessa anledningen så kommer inte jag tävla lydnad på fredag, jag har tränat dåligt redan innan helgen och nu har det definitivt inte varit något fokus på hundträning. Det känns bara orättvist för både mig och hunden att ge oss iväg, jag har ingen energi och hon är dåligt förbered. Det blir bara tokigt tror jag. Det är bättre att vi ger oss på det när vi mår bättre igen.

 

 

Så var han borta

Japp, han åkte för 10 min sedan och nu är jag själv. Snart ska jag åka ned och köpa lite lunch till tjejerna som kommer snart. Vem är han undrar ni? Det är min blivande make förstås. Han blev kidnappad idag, svensexa kallas det. Jag vinkade av honom när han drog iväg i en metallicblå Porsche tillsammans med Niklas som är vår chef och tillika VD för Centiro.

Det ska bli spännande att få höra vad denna dagen innehåller! Jag vet att Jonas inte tycker så mycket om påfundet så det är ju skönt att få det gjort så här tidigt. Själv tycker jag det är spännande, jag har fått höra en del detaljer :)

 

Tur att tjejerna kommer, jag saknar honom redan! :(

Regnet faller och jag med det

Lite så känns det faktiskt. Jag har inte tränat någon hund alls den senaste veckan för jag har inte haft lusten. Jag känner ett behov av ”rast” så när vi tävlat och min nuvarande kurs är slut så tror jag vi ska ta ett litet uppehåll i lydnadsträningen.

Nästa fredag smäller det, då är det premiär i tävlingslydnadsvärlden. Egentligen så borde jag verkligen träna så mycket mer, men jag orkar inte. Jag hoppas och tror att det kommer gå bra ändå och det gör det säkert. Det är ju känslan som är det viktiga och den kan vi nog få till även om vi nollar ett och annat moment. Jag tror inte vi kommer klara apporteringen och läggandet, men det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att vi mår bra! :)

Igår kväll så hade Jonas sitt team hemma för teamkväll med grillning. Hans team är ju givetvis min jobbarkompisar också eftersom vi jobbar på samma ställe. Det var väldigt trevlig och det både hackades och grillades. Det blev mat i överflöd, vinet flödade och diskussionerna gick höga. Idag var tempot något lägre än normalt. Tonen var mer lågmäld och stegen något tyngre än vanligt.

 

Peter ursäktade sig med att ”han hade lite kraft i nyporna”…

 

Mycket av det som tagit min tid det senaste är funderingar på bröllopet och förberedelser inför detsamma. Det är mycket som ska fixas och planeras. Det som är jobbigast och som tar mest kraft är att hålla reda på allt som ska göras och se till att man inte glömmer någon viktig detalj. Jag känner ändå att det är under kontroll. Klänningen är införskaffad och hänger i tryggt förvar, fotograf bokad, inbjudningarna är på g och lokaler är ju klara. Vi håller på att bolla en idé med tjejen som ska göra vår tårta och i veckan så ska jag kontakta dem som ska hålla i vår middag.

Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att det skulle vara så krävande att planera ett bröllop, men samtidigt så är det så himla roligt. Jag och Jonas tycker om att göra saker tillsammans och bröllopet har inte varit något undantag. Det ger en himla samhörighet att planera inför en dag som skall hylla vår kärlek till varandra!