Orealistiska hästdrömmar

Mitt surfande på medryttarannonser har inte avtagit i styrka trots att jag senast för ett halvår sedan tackade nej till att rida Kjarni för att jag inte har tid att avvara två dagar i veckan till ridning. Jag sitter där framför datorn och planerar vilka hästar jag ska rida och funderar över vad jag ska göra med hästarna jag ska rida. Tankarna fastnar på varma sommarkvällar där jag galopperar snabbt på torra och fina grusvägar, helgdagar där jag rider i bredd tillsammans med goda vänner och tjatar dem sönder & samman och lektioner för en duktig dressyrtränare som utvecklar alla mina brister till ridkunskaper. Alla mina riddagar är soliga och med uppehåll och hästen är så där lagom pigg varje dag.

Men så börjar jag tänka lite mer realistiskt på när jag skulle klämma in de där ridtimmarna så blir det genast lite svårare. På veckorna vill jag inte offra min dyrbara kvällstid till att vara i stallet och på helgerna då är det ju fullt upp med renovering och promenader med Mumma. När tankarna börjar luta åt att det faktiskt inte är så idylliskt att ha häst alla dagar utan att många dagar tvärtom är mycket slit, lera, skit och regn så avtar motivationen ytterligare.

Jag är helt enkelt en medgångssupporter! När det gäller hästar så vill jag delta i allt det roliga, när det händer grejer, men jag vill inte leva i det som egentligen är hästlivet. Att gå på hästmässor, hjälpa kompisar med deras hästar och att rida när det är fint väder attraherar mig och det är där som mina tankar landar. Men det är uppenbart att jag är inte någon riktig hästtjej längre för jag är inte längre beredd att lägga den tid, kostnad och insats som det faktiskt kräver.

Det är av samma anledning som jag kommer pausa hunderiet när Mummas tid är ute, vilket förhoppningsvis inte är på många år ännu, men även där vill jag ha tid och vara engagerad. Just nu finns varken engagemanget eller tiden fullt ut och då får intresset vila till det kommer tillbaka. Så får det även bli med medryttardrömmarna även om hjärnan gång på gång löper amok bland internetannonserna.

 

Hästdrömmen som inte blir sann


Mina tankar handlar ofta om hästar, många gånger är det drömmar om att jag rider en snabb och positiv vän som älskar att galoppera. I mina tankar så liknar hästen faktiskt väldigt mycket min gamla medryttarhäst Cirona, som var snäll men också het. Cirona var inte helt olika min nuvarande hundvän Mumma, godmodig och vänlig men också oerhört otålig. Hon taktade mer än hon gick och hon gick nästan aldrig att rida slut på. När jag red henne så taktade hon så mycket att det var enklare att trava och galoppera än att skritta, för skritten övergick alltid i någon slags passage med avbrott för farliga stenar och postlådor.

Det är inte sällan som jag scannar Bukefalos Låna Häst kategori för att hitta potentiella medryttarhästar. Då och då hittar jag hästar som skulle kunna passa, lagom i både storlek, temperament och närhet. Varje gång så hänger det på samma hake. Jag har inte tid. Den där jäkla tiden och allt jag vill göra.

På något sätt ramlar jag alltid tillbaka till när jag var 17 år och hade all tid i världen. Jag hängde jämt i stallet, mockade skit, borstade sommarvarma ryggar som doftade gräs och galopperade så snabbt att ögonen tårades. Det fanns inget annat för mig, inga krav och inga fulla tvättkorgar. Bara en långsam moped som körde mig till mitt andra hem, stallet.

Det är dagarna som passerat. Idag så är vardagen en annan och mina axlar har fått tyngder som jag måste ansvara för. Det är inte längre bara hästarna som är den viktiga i mitt liv, jag har en familj och vänner som jag älskar. Den största skillnaden av dem alla är trots allt att jag inte längre vill och kan välja ett enda intresse. Jag har upptäckt världen och jag vill inte välja bort allt det andra. Jag älskar att vara med min man, promenera med min hund, umgås med mina vänner, renovera huset, fotografera och att slappa.

När jag läser om hur min förra medryttarhäst och hans ägare saknar mig så ilar det i hjärtat för jag saknar dem också! Egentligen så vill jag så gärna, men det går inte. Jag vill och kan inte avsätta den tiden som det krävs för att vara medryttare, det är ingen som kan ha en medryttare som dyker upp i stallet nån dag var tredje vecka och som aldrig kan lova något. Som bara rider när hon själv vill, som rider när det är helg och vackert väder. Det gnager i mig att jag inte kan göra det på något annat sätt, men jag kan och vill inte välja bort något av det andra. Jag vill inte välja bort något av det goda.

När man inte riktigt förstår vad man dragit igång.

Under veckan som jag funderat och kommit fram till beslutet om att göra uppehåll i ridningen så kunde tänkte jag aldrig på hur det skulle kännas när det väl var sagt. Jag har mått lite sisådär även under veckan, men ändå varit bestämd i att så ska det bli. Men nu när det är sagt så ”ångrar” jag mig och det enda jag kan tänka på är allt jag kommer att mista. Varm hästlukt, att trassla ut en lång raggsockeman och att tyst knata omkring i skogen på en varm brun vän, allt det kommer jag förlora. Gång på gång får jag påminna mig om allt jag kommer att få, anledningen till beslutet, men just nu så väger det inte upp förlusten.

På tisdag ska jag åka upp till stallet för att rida en sista sväng (om jag orkar, just nu så känner jag mig lite för nere) och hämta mina grejer. Det gör ont i magen när jag tänker på det. Aldrig skulle jag tro att det skulle bli så här, att jag skulle känna mig så nere över en brun liten medryttarhäst jag ”bara” ridit i ett år. Men så är det. Det känns jobbigt att se annonser om att han ska lånas ut på foder och att han inte ska finnas i min närhet längre. Jaja, det är bara att sörja och låta tiden gå så går det över så småningom :(

Idag har vi varit och hämtat ved inför vintern, cirka 2 kubik björkved ligger staplad i grusgaraget redo att bli eldat under mörka höst- och vinterkvällar. Vi hämtade lösved denna gången, istället för att ta ved packat i säck, och även om det kändes som mycket jobb att både slänga på det på släpkärran och sen även slänga av och stapla det så kommer det bli mer lätthanterligt för oss när vi ska ta in det.

Idag så har jag varit lite handligsförlamad, mest suttit vid datorn och häckat. Ingenting har varit roligt och allt har känts som ett stort tomt hål. Nu i eftermiddag tog jag tag i livet och fick med mig hund och man på en 6 kilometer lång promenad, en runda jag inte gått tidigare och som visade sig vara barnvagnsvänlig vilket passar för mina vänner med småttingar.

Mumma är väldigt mycket pussad och kramad just nu, jag försöker trösta mig med att jag kommer kunna ägna mig mer åt henne och jag har faktiskt redan tagit tag i det. Igår tränade vi dummyapportering och jämfört med förr i tiden så är hon en stjärna nu, både går rakt på skicken ut och apporterar fint tillbaka. Avlämningarna är väl sådär ibland, men nåt måste man ju ha att träna på! Idag har vi tränat upplet i dungen och det fungerade bra, förutom att hon vägrade plocka pipkossan på ett bra sätt utan bara slängde omkring den eller kastade den. Som avslutning så tränade vi lite lydnad, sitt i fotgående. Hon är väldigt duktig på att ”glömma av” att hon ska sätta sig när vi stannar, så det fokuserade vi på. För övrigt blev det lite läggande i blött gräs och några ställande. Allt gick bra, hon är en stjärna som vanligt!

Nu ska vi avsluta hundträningsdagen med en promenad och sen ska jag nog dricka lite te och sammanfatta lydnadsanteckningar sedan flera år tillbaka. Kanske, kanske så kommer sorgen föda energi och lust att börja träna hund igen. Den som lever får se.

Heartache

Det har ramlat bort en skärva ur mitt hjärta som inte kommer gå att sätta tillbaka igen. I lägen som dessa så funderar jag på om jag egentligen borde hålla på med djur för jag är så känslomässig och har så lätt att fästa mig vid dem.

Under en längre tid så har jag känt att jag fått prioritera rätt så friskt för att kunna hinna med ridningen på både veckor och helger, vilket gjort att jag känt mindre och mindre lust för ridningen. Jag har velat rätt så mycket fram och tillbaka över hur jag ska göra och flera gånger tidigare har beslutet varit att jag ska fortsätta, men i veckan så blev beslutet ett annat. Jag kommer inte fortsätta rida, utan behöver prioritera min hund och vårt liv i huset. Beslutet är taget och R är informerad.

Ändå så gör det ont, jag har inte ridit Kjarni länge men han har ändå en stor del i mitt hjärta. Jag kommer sakna att borsta, pyssla och rida lugna tysta turer i skogen på en varm, positiv och ärlig kompis. Det är oslagbar själavård och han var den som fick min rädsla för hästar och ridning att försvinna. Han har varit den stabila och snälla ponny som jag behövt för att våga komma tillbaka och känna glädjen igen. Jag önskar att den situationen jag satt mig i gick att lösa på något annat sätt än det val jag gjort, men tyvärr så fungerar det inte i praktiken. Jag har en liten hundvän hemma som bara tigger om min uppmärksamhet och vi har många arbetsdagar kvar på huset. Jag har en dröm om att kunna köpa Kjarni, men det hade bara kunnat bli möjligt i ett annat läge där  framtiden sett annorlunda ut mot vad den gör nu.

Tårarna rinner över mina kinder när jag skriver det här inlägget och kommer förmodligen göra så ett tag till. Hjärtat gör ont och sorgen måste få ha sin tid. En dag kommer jag kunna se tillbaka på tiden utan att det knyter sig i bröstet, precis som jag gjort med Bellen, Kimur, Cirona och Viper. Kjarni å sin sida kommer få en ny vän som kommer tycka precis lika mycket om honom som jag gjort.

Men just nu så känns det skit.

Känslan efter en blöt och dunkel ridtur…

…när man får kliva in genom ytterdörren, dra av sig sina blöta ridkläder och dra på sig mjuka myskläder, koka lite te och glida ned i soffan framför datorn med levande ljus omkring sig är svår att slå. Jag känner mig både hurtig, nyttig och duktig som kom ut på ridtur trots att jag både tränat på lunchen (första passet core på 2 månader, svinjobbigt!) och att det till råga på allt regnade.

Idag hade jag sällskap av Mela & Piccola samt Sofia & Nöten. Vi red ned till grustaget för att trava och galoppera lite på de mjuka fina vägarna och visst blev det lite fart, med Kjarni raggsocka som hubertusräv i spetsen. Om han ibland är lite långsam när vi rider själva så blir han den viktige när vi rider med flera, de ansvarsfulle  som går längst fram och varnar för eventuella faror som kommer (exempelvis vattenpölar och farliga stenar…). Det enda som var tråkigt var vädret, men jag hade min dåliga regnjacka och denna gången var jag faktiskt hyfsat torr om överkroppen. Dock så hade jag inga regnbyxor på mig, vilket var en nitlott. Ridbyxorna hänger där nere på tork nu.

Riktigt så här fint och härligt väder hade inte vi idag…

För övrigt så känns det väldigt höstigt idag, vilket rimmar väl med att sitta inne under dagarna och knappra på datorn. Nu har vi jobbat 2 dagar och redan så känns semestern väldigt avlägsen. Det går fort att ställa om till arbete igen och jag tycker det känns skönt att få lite rutiner i livet. Jag drog igång operation motion igår genom att powerwalka 3 km UTAN hund! De ni! Idag har jag som sagt tränat på lunchen och sedan 1 mil ridning ikväll. I morgon är det ridning igen och sen gymmet på torsdag. Jag har gjort en liten motionsutmaning till mig själv, men jag behåller den för mig själv så länge! :) Det finns i alla fall en belöning i den om jag håller den! 😉

Näe, te och levande ljus var det. Mannen surfar på badrum/tvättinredning och jag ska nog krypa upp bredvid honom i soffan för att klura vidare på någon bra lösning för vår källare. Igår satt vi till elva på kvällen och flyttade runt små pappersmoduler på ett rutat block för att hitta den smartaste lösningen på kombinerad tvättstuga och badrum. Vi ska klura lite till, men när det blir klart då kan jag lova att det kommer bli bra! Vi står nog inför den mest massiva renoveringen hittills, för nu ska vi bila ned väggar och bila upp golv för att byta stammar och dra om vatten. Spännande! :)

2-årig bröllopsdag

Foto: Sofia Olsson, www.photografia.se/

Idag är två år sedan som vi stod på Svanen och sa ja till varandra, den hittills lyckligaste dagen i mitt liv! Allt som skedde den dagen kändes så rätt och 2 år senare så känns det om möjligt ännu mer rätt. Jag tror jag och mannen är menade för varandra, livet flyter så lätt och smidigt mellan oss. Visst är vi osams och grälar ibland, men för det mesta så är vi nöjda, samstämmiga och ivriga att ta oss an gemensamma projekt. Just viljan till de gemensamma projekten är och kommer nog bli styrkan i vårt förhållande, att vi vill samarbeta och göra saker tillsammans. Två år, det känns som tjugo minst och då inte sagt i en negativ ton.

Dagen har hittills firats på tu man hand, jag och Mumma har varit i stallet hos Kjarni och ridit en sväng. Han är precis som jag lite sommarrund och blev rejält trött och flåsig efter galoppbacken idag och jag kände att mina muskler inte var så stabila som de varit under våren. Nu kör ridningen igång igen och så snart vi fått boots även till bakhovarna så ska det bli fullt ös under ponnyhovarna! Mumma däremot är i samma pigga form som alltid, galopperar med lätthet brevid hästen.

Eftermiddagen har gått till att måla garagedörrar och tak en gång till, bara för att komma fram till att åtminstone taket behöver en strykning till för att täcka ordentligt. På’t igen! Mannen har skruvat med jordborret och skapat hål med jämna mellanrum för att sätta plintar. På framsidan ska vi ha varannan plint och varannan jordankare för att säkra eventuell snökörning under vintern, men på de andra sidorna så blir det glesare med plintar. Skönt det, det är rätt så bökigt att gräva! :) Han hoppas i alla fall att kunna börja sätta stolpar och eventuellt även ribbor i morgon.

Nu har vi gått in och efter en dusch så ska vi fira vår bröllopsdag med hemmagjord skagentoast och sedan en liten efterrätt på kiwi-pannacotta. Vi har lite överbliven ost kvar sedan Fatimas besök så det blir nog en ostbricka, lite krusbärsmarmelad, skön musik, levande ljus och lite vin när efterrätten är uppäten. Det gäller att fira medans man kan, nästa vecka jobbar vi igen! :)

Nötigt sällskap

Ridinlägg två dagar i rad minsann, inte fy skam det! :) Det är inte så vanligt att jag rider två dagar i rad, men idag så blev det så eftersom vi fick erbjudande att sällskapa med Sofia och Nöten. De står i ett stall cirka 500 meter i från oss och trots att vi stått så nära så har det aldrig blivit tillfälle att vi ridit ut tillsammans innan. Men denna gången så hände det :)

Vi red Bäckenrundan och tjötade i ett sträck när vi inte travade eller galopperade. Nöten och Kjarni trivdes i varandras sällskap och Kjarni tog rollen som den pigge farbrorn som gick först, ända till vi stötte på en farlig grävmaskin mitt i skogen som vi fick gå på tvären förbi. Det blev en bra runda med mycket klättring och några stycken fartiga galopper, härligt! :)

Just nu så känns det så bra med ridningen, jag hade lite motivationssvikt i helgen som gick där allt bara kändes tråkigt och dötrist, men nu är den krisen som bortblåst. En pigg och härlig ponny med bra inställning har gjort susen för min inställning! :)