Magen vecka 39 (38+0)

Nu börjar det närma sig slutet på riktigt och jag är stor, trött och grinig. Inte mindre grinig blir jag när jag blir kallad för sprängfärdig, tjockis och en bakåtlutad lastbilschaffis av mina manliga kollegor. När jag fräser så konstaterar killarna glatt att ”hormonerna är i omlopp”… Jag vet att jag är tjock och att jag måste luta mig bakåt för att inte välta, jag går inte så för att det är roligt.

Japp, jag är mer stingslig nu. Det är svårare att somna och jag vaknar för att kissa på nätterna och har sen svårt att somna om igen. Magen är rejält i vägen och det är svårt att luta sig framåt när man ska kissa, äta och ta på sig skorna. De nedre regionerna av kroppen var ett tag sedan jag såg och fötterna har svullnat upp minst en storlek. Jag är lite oroad över om jag kommer få gå på bröllopet i converse, men förhoppningsvis så får jag låna ett par skor som ser lite bättre ut än vad mina blå converse gör.

För övrigt så har jag världens ”jag-vill-inte-ha-några-barn”-panik just nu. Jag har förmodligen börjat förstå att om några veckor kommer vårt liv ha ändrats för evigt och det gör att jag får flackig blick och svettiga handflator. Tänk om jag inte vill ha barn egentligen? Tänk om jag bara skojade när jag sa att jag ville ha barn. Just nu så är jag inte alls säker och får en klump i magen varje gång alla pratar om förändringen som kommer att ske. Min mardröm är att jag ångrar mig och längtar tillbaka till mitt gamla, bekväma liv när Kotten väl kommit till världen och att vi ständigt kommer vara så trötta att vi börjar gnälla och hata varandra.

Nu kommer lite nakenbilder för er som är okänsliga. Alltså, jag är ju bara naken om magen men saken är ju den att jag aldrig hade lagt ut bilder på min egen mage om Kotten inte legat där i. Jaja, ni fattar. Ni kollar om ni vill. Ni som inte vill kollar inte.

Klart slut?

Magen 1

Magen 2

 

11 thoughts on “Magen vecka 39 (38+0)

  1. Jamtlandshanna says:

    Visst finns det stunder när jag kan längta tillbaka till innan Pluttan fanns. När vi kunde sitta tillsammans en hel kväll i soffan och kolla avsnitt efter avsnitt på den där serien.
    Men så finns dom där stunderna när hon sommar i min famn. När hon sträcker ut handen som för att stryka mig på kinden. När hennes ögon säger Mamma du är bäst. Och då glömmer jag hur det var, innan hon fanns.
    Däremot är det inte dumt att ta vara på så mycket soffhäng som går i slutet av graviditeten. 😉

  2. Maria says:

    Fina, vackra Linda! Jag ser en kvinna som bär upp sin mage med pride och grace, lyssna inte på något annat.

    Jag blir så ledsen att läsa om kommentarerna du får som gör dig ledsen, det är inte ok och jag känner igen det från min graviditet. Konstigt nog finns det människor som tycker att det är ok att ta sig friheten att säga precis vad man vill till en gravid kvinna, sånt man aldrig skulle sagt annars, mitt enda råd – lyssna inte.

    Dina tankar om du kommer ångra dig, längta tillbaka etc tror jag är helt normalt precis som när man står inför vilken annan stor förändring som helst. Jag kände likadant men trots sömnbrist, gnäll och mindre ”egentid” och tid för varandra är Oskar det absolut bästa jag gjort:-) Du/ni kommer bli så lyckliga och du kommet bli en fantastisk mamma!

    Sträck på dig och var stolt över din fina mage och be de som säger något elakt att fara och flyga;-)

    Stor kram!
    Maria

  3. Sandra says:

    Alltså det kommer komma dagar när du undrar vad tusan du gett dig in i, när allt är tufft, när du inte minns senast ni hade sex senast eller ens åt en måltid tillsammans bara ni utan att bli avbrutna, när du känner dig som världens sämsta mamma för att du inte orkar vara pedagogisk hela tiden när ungen är mitt i nån hemsk trotsperiod. Men ändå. Ändå så var livet innan innehållslöst och torftigt i jämförelse. Och att få känna den största kärleken av alla är värt precis alltihop och mycket mer. Dina känslor och ditt tvivel är dock helt normala och alla har nog känt likadant mer eller mindre. ❤❤❤

  4. Anna says:

    Jag kände precis som du gör med båda barnen och jag tror att vi är långt ifrån ensamma om det. Jag tror att de känslorna kom för att det är så livsomvälvande och för att man inte vet hur framtiden ser ut, men med facit i hand är beslutet att skaffa barn det bästa jag gjort ❤️

    Med William åt vi knappt någon måltid ihop men med Ellinor är det få måltider som vi inte har kunnat äta tillsammans. Hon ligger nöjd i sin babysitter under tiden. Vi får sova på nätterna och vi har tid till egna intressen trots två små barn så det behöver inte bli så att man går runt hålögd av sömnbrist och kräks i håret ☺️Jag tror dock att det är väldigt viktigt att man verkligen är två på den här resan och hjälps åt och stöttar varandra.

  5. Therese says:

    Det är som att läsa om sin egen graviditet. Det du känner är helt normalt (och jag kunde smälla till varenda en som sa just det ”det är helt normalt”, man kände sig allt annat än normal!!!)

    Du kommer att bli en bra mamma, och du kommer inte att ångra dig. Det lovar jag. Inte för att vara sån men det är lite som att skaffa sin första hund….man var superglad när man väl bestämt sig, sen blev man skräckslagen ” kommer jag verkligen klara det här” och sen fick man valpen och allt föll ganska naturligt. Det blir som det blir. Och med en massa kärlek så kan det inte gå fel :-)

    Och din mage ser fin ut. Tror converse kommer att vara det perfekta valet för ett bröllop.

    Kram

  6. Charlotte says:

    Varför kommer inte allt jag skriver med?

    Du är ju jättefin! Och du får gärna komma i converse! Själv känner jag mig som en liten tant i skorna jag ska ha

  7. Kicki says:

    Du är gravid.
    Du är i princip fullgången med din ruvning. Ja, man är stor då. Man är inte smidig.
    Men bara för det tycker jag inte att man ska behöva stå ut med att bli en allmän soppåse att slänga sina dåliga skämt på. Att säga något snällt kan vara nog så mycket härligare när man faktiskt har det så tungt som det är.. Men men. Nog om det.

    Jag fick aldrig några sånna känslor innan barnet kom, jag såg sjukt fram emot att få träffa mitt barn, jag hade nog inte panik på samma sätt, visst var jag nervös, men jag var säker på att livet skulle bli så otroligt fantastiskt.
    När barnet sedan kom fick jag de känslorna du har nu. Det var riktigt tufft, eftersom jag inte reagerade på Es ankomst som jag trott. Framför allt med den där sömnen man aldrig fick.
    Men… ja.. jag växte i min roll och nu tycker jag livet innan bebis var så sjukt trist om jag jämför med det jag har nu.. det går liksom inte att förklara.

  8. Erika says:

    Att livet förändras och man får mindre tid med varandra, så är det ju. Och jobbigt är det. Och trött blir man. De första veckorna pendlade känslorna för mig, men med tiden växer kärleken starkare för varje dag som går. Den oändliga kärleken till min dotter. Kärleken som gör att det är värt allt slit.
    Skönt att du får vila den sista tiden innan förlossningen. Hela barngrejen är lite lätt overklig, men helt underbart att gå igenom. Förlossningen, bubblan efteråt och resten av livet!
    Önskar er all lycka och ser fram emot att få se kotten på utsidan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *