Förlossningberättelse

Tidigt på lördag morgon när jag gick upp för att kissa så kände jag en vag mensvärk men eftersom jag haft samma känsla dagen innan så tänkte jag inte så mycket mer på det. När jag vaknade på nytt vid 07 på morgonen så var den vaga mensvärken fortfarande där men var väldigt vag. Vi bestämde oss för att Jonas skulle tapetsera väggen i gillestugan så vi kunde flytta ned tv:n inför att Kotten skulle komma. Jag låg i soffan med en filt på mig och kikade på mannen som jobbade under tiden som timmarna gick. Jag minns inte riktigt hur det kändes men jag tror inte det gjorde så ont. Under eftermiddagen så tog vi en promenad med Mumma där jag fick stanna några gånger när jag fick en värk.

Under kvällen som gick sms:ade jag Vera och frågade hur man vet om man har förvärkar eller riktigt värkar och fick till svar att om man har riktiga värkar så märker man det. Det fick mig att konstatera att jag nog har förvärkar. Ju längre kvällen gick desto mer tilltog värkarna och vi började köra med tensen (http://sv.wikipedia.org/wiki/TENS) vilket gjorde lite ont till en början (tensen alltså, inte värkarna). Strax innan nio på kvällen så bestämde vi oss för att lämna Mumma hos Inga-Lill för att kunna koncentrera oss på värkarbetet.

Klockan började närma sig 23 på kvällen och vi gick och la oss men eftersom värkarna kom mer och mer regelbundet så började jag klocka värkarna för att se regelbundenheten. Vid 01 så väckte jag Jonas eftersom jag flera gånger lyckats få 3 värkar på 10 minuter vilket är tecknet på att det börjar bli dags att ringa förlossningen. Jag kände mig ändå lite tveksam eftersom det kändes som jag fortfarande var i något förstadie i förlossningsarbetet.

Det som fick oss att ringa var när jag gick på toaletten och kom tillbaka till sängen fick feberfrossa av modell värre, jag låg under täcket och bara skakade tänder av att jag frös så mycket. Mannen blev helt ställd och visste inte vad han skulle göra utan han började googla under tiden som jag var halvt borta av skakningar och frossa. Strax där efter så började jag må illa, så illa att jag trodde jag skulle kräkas direkt. Där och då blev jag jätterädd och försökte tvinga mannen att ringa förlossningen istället för att googla, för det tyckte jag var helt onödigt. Han ringde och pratade med dem och de ville såklart prata med mig vilket gick sådär eftersom jag fick värkar flera gånger under samtalet. Samtalet slutade i alla fall med att vi blev välkomnade in till förlossningen.

Mannen frågade om han kunde duscha och jag nickade lite matt. Jag låg kvar i sängen under tiden som han duschade, packade mackor och lite kläder. Klockan var runt 02:30 när vi körde den knappa milen till förlossningen på SÄS. På vägen in till undersökningsrummet så fick jag stanna 3 gånger eftersom jag fick värkar, en promenad på några minuter. Väl inne i förlossningsrummet så fick jag lägga mig på rygg på britsen för att hon skulle undersöka hur mycket jag var öppen, något som var grymt jobbigt eftersom det inte kändes alls bra när jag låg på rygg. Tack och lov så gick undersökningen snabbt och jag blev besviken när det visade sig att jag bara var öppen 2 cm. Sen så skulle hon sätta CTG på mig eftersom bebisens hjärtljud var för höga och då skulle jag ligga på rygg i 30-45 minuter vilket vi efter bara några minuter insåg att det inte skulle gå. Efter mycket om och men så fick jag istället sitta i en stol med CTG på magen, något som verkligen inte var bekvämt men som jag i alla fall överlevde. Rätt vad det var så började jag må jätteilla, så illa att jag kräktes i en av deras sopsäckar. Tack gode gud att det fanns ställningar med sopsäckar på för annars hade jag kräkts på golvet! När sköterskan kom in så fick jag 2 bricanyl för att sänka hjärtljuden på bebisen och sedan meddelade hon att jag skulle få sitta med CTG på magen i 20 minuter till. Totalt så satt jag 50 minuter med CTG och det var den absolut jobbigaste tiden på hela förlossningen just för att jag hade starka värkar, jag mådde illa och jag blev rädd. En gång kollade jag på Jonas och sa:

Nu är jag jätterädd, det gör så himla ont och då är vi bara i början

Han kollade förvirrat tillbaka på mig och visste inte vad han skulle säga stackarn. Vad säger man till någon som är rädd för förlossningssmärta liksom?

I vilket fall så övervakade de mitt CTG en stund och kom sedan in och meddelade att jag skulle gå komma in i ett förlossningsrum. Gud vilken lättnad! Jag trodde hela tiden att vi skulle bli hemskickade av någon anledning.

Väl inne i förlossningsrummet så hade klockan hunnit bli 03:30 och enligt min journal så var jag öppen 4 cm klockan 04:00. Rätt så omgående så bestämde de sig för att ta hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod för att övervaka hur bebisen mådde och Jonas har i efterhand berättat att fostervattnet som kom var helt grönt. Bebisen hade alltså bajsat i fostervattnet! Ungefär samtidigt så blev jag erbjuden att börja med lustgas och det var riktigt, riktigt skönt. Jonas skrattar fortfarande när han berättar hur jag som en pundare som fått en sil dimmigt kollade upp på honom och sluddrade fram:

Det här, det är bra grejer!

Och bra grejer var det. Det tog topparna på värkarna, jag låg på sidan i stort sett hela öppningsstadiet och vi kunde tillsammans jobba oss igenom värk för värk. Efter ett tag så frågade de om jag som det stod i mitt förlossningsbrev ville ha EDA (ryggmärgsbedövning) vilket jag också sa ja till. Innan hade jag känt rädsla inför att få en nål instucken mellan ryggkotorna men det var något som jag var helt oberörd inför under förlossningen, så länge jag fick suga i mig lustgas. Det svåra med att få ryggmärgsbedövningen var att jag var tvungen att ligga helt stilla under tiden som värkarna kom och att jag skulle försöka att skjuta rygg som en katt. Efter lite pillande fick de emellertid till bedövningen och värkarna kändes än mindre än med lustgasen. Klockan var 05:30 när jag fick EDA:n.

Om jag ska vara ärlig så flyter tiderna ihop för mig men kombinationen av EDA och lustgas fungerade jättebra för mig. Att suga lustgas gjorde att jag kunde fokusera och koncentrera mig på värk efter värk utan att rusa iväg i tankarna. Efter att jag börjat med lustgasen så var det ingen tvekan om att bebisen skulle ut och då kände jag ingen rädsla. Jonas hjälpte mig jättebra genom att hålla min hand och på så sätt tog vi oss igenom värk efter värk. Med hjälp av Jonas som påminde mig om att andas i masken när jag började att stöna av smärta så tog jag mig genom värken på ett bättre sätt om han inte varit där. Emellan värkarna så serverade han mig vatten eller baddade min panna med våta handdukar och peppade mig. Vi hade ju förberett oss med musik men eftersom han knappt kunde lyfta rumpan från stolen för att gå och kissa så kunde han inte hämta väskan i bilen där musiken fanns.

Vid ett tillfälle i slutet av förlossningen så började det trycka på mer nedåt och då sa jag till Jonas:

Nu kommer bebisen. Nu trycker vi ut den!

Han såg helt skräckslaget på mig och frågade om vi inte skulle ringa på barnmorskan, vilket jag nekade till.

Men jag kan inte ta emot en bebis, sa han oroligt.

Det går bra, den landar i sängen, svarade jag morskt.

Det blev dock inget med det utan från att livmodertappen var helt utplånad så tog det 30 minuter och en rejäl kraftansträngning från min sida innan lyckades jag klämma ut vår 4-kilos klump. I slutet så brände det rejält när hennes huvud skulle ut och det var egentligen enda gången jag sa aj för då kändes det verkligen. Jag fick ligga i gynläge under tiden som jag krystade och trots att jag tidigare inte tyckte om att ligga på rygg så fungerade det bra. Det fanns handtag på sidan av sängen som jag höll mig i när jag krystade och det hjälpte jättemycket att ha något att spjärna emot.

Känslan när hon gled ut är svår att beskriva, jag tror jag stönade ”Åh, gud vad skönt” när tryckte släppte och hon kom ut. För trycket var verkligen det jobbigaste med att krysta ut henne, det känns verkligen som det inte ska gå att få ut henne. När hon väl var ute så la de upp henne på min mage en stund innan de började suga ut fostervatten ur lungorna på henne. Vattnet som kom upp ur lungorna var grönt vilket berodde på att hon bajsat i fostervattnet. Jag blev jätteförvånad över att Kotten var en tjej men samtidigt så kändes det helt naturligt. Klart hon var en tjej liksom! :) (kanske var det lite lustgas som snurrade i huvudet 😉 )

Efter att mannen min klippt navelsträngen så fick Jonas följa med Sigrid till akutrummet för att få behandling för fostervattnet och under tiden så försökte barnmorskorna att få min moderkaka att släppa. De tryckte och tryckte på min onda mage och det var inte skönt. Eftersom barnmorskorna inte lyckades så kom det in en doktor och han tryckte om möjligt ännu hårdare men det blev inget resultat av det heller så jag fick åka iväg till operation.

Nästa gång vi möttes var på uppvaket, då hade Jonas ätit den torra smörgåsen ensam tillsammans med Sigrid och jag hade blivit opererad och sydd på de ställen som behövdes. Jag hade en del bristningar som syddes i samband med operationen och eftersom jag förlorade 2 liter blod under förlossning/operation så fick jag två påsar blod efteråt.

Ja, här är nog förlossningen över och vi får åka upp till BB där vi inte blir kvar så länge eftersom vår lilla flicka behöver behandling och därför skrivs in på neonatal. Men det är en annan historia.

Vad tyckte jag egentligen om att föda barn då?

Coolt, häftigt och stärkande! Jag känner mig mycket starkare nu än innan förlossningen och jag är glad att jag fått vara med om att föda fram ett barn. Min förlossning blev i stort sett precis så som jag önskat med undantag för bajset i fostervattnet, gynställningen vid krystvärkarna och min moderkaka som inte ville släppa. För övrigt så fungerade allt så himla bra och jag kände mig egentligen aldrig rädd. Visst gjorde det ont att föda men kombinationen av smärtstillande fungerade väldigt bra för mig och att jag hade Jonas vid min sida hela tiden gjorde mig trygg och fokuserad. Jag skulle lätt göra om det om 9 månader igen men riktigt så roligt ska vi nog inte ha det! :)

8 thoughts on “Förlossningberättelse

  1. Veronica says:

    Du är ju helt enkelt bäst Linda!! Tänk vad din kropp har presterat och vad modig du varit! Och bra jobbat Jonas som stöttat dig hela vägen!!

    Kram på er båda!

    • Linda says:

      Tack! Även om man inte kan tro det så har jag också varit väldigt förlossningsrädd och det har ökat genom åren iom att jag hört om andras förlossningar. Men när jag själv blev gravid så la jag upp en strategi för hur jag ville ta mig igenom det, jag läste mycket böcker om förlossningar och förlossningssmärtor och undvek att lyssna på förlossningsskvallret på jobbet så långt jag kunde. Att gå på yogan och lära mig andas var också till stor hjälp. Mitt råd är att var nyfiken och läs om du vill det, men se till att undvika att bygga på rädslan ännu mer. Lyssna inte på de kvinnor som prompt måste pracka på andra sina ”jag sprack hela vägen till Haparanda” och liknande sensationsberättelser.

      Min känsla efteråt var att det har varit onödigt att lägga all negativ energi på detta genom åren när det inte var värre. Jag önskar jag hade sluppit bekymra mig om min förlossning från 15 år fram till jag blev gravid för så hemskt och jobbigt var det inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *