En aning känslomässig kväll

Jag är lite trött och fundersam över dagen som gått och det späddes precis ytterligare av att jag såg på Facebook att en gammal barndomsbekant förlorade sin fru/sambo i cancer idag. Jag misstänkte något när jag såg att de gifte sig nu i måndags och nu idag så lämnade hon jordelivet och lämnade 2 små barn efter sig. Så fruktansvärt! Jag tänker så mycket på min bekant och hur hans liv kommer att bli ensam med två små barn. Jag vill inte ens tänka tanken hur det skulle kännas att bli ensam med Sigrid, att min prins och livskamrat som är mitt stöd skulle lämna mig. Usch. Nu måste jag nog lämna det ämnet för att inte bli ännu mer känslomässig än vad jag redan är. Huva.

Idag har jag varit i Vårgårda hos duktiga hundfysioterapeuten Susanne Andersson på ProBonoK9 för att göra min praktik. Det blev en oerhört lärorik men intensiv dag, timmarna bara sprang iväg och rätt vad det var så var det dags att åka hem igen. Mumma var med för att få sin behandling och det visade sig att hon har rejält ont i ryggen och fick ultraljudsbehandling av Susanne. Nu ska hon gå på en och en halv veckas strikt koppelvila innan vi ska tillbaka till Susanne igen för ytterligare en behandling. Eftersom hon har en inflammation ända ned till tornutskotten så får jag inte massera henne. Fast hon får nog ändå ställa upp på en stunds massagevisning på onsdag när jag ska göra mitt prov i alla fall.

Mumma tar just nu väldigt mycket av mina tankekraft eftersom hon inte mår så bra. Nu har hon ju inte bara problem med sin allergi utan har även blivit inkontinent igen och sen har ju vi inflammationen i ryggen då. Det tydligaste att hon inte mår bra är att hon luktar illa ur munnen, hon fiser en hel del och hon kissar ned sig.  På tisdag så ska jag få träffa Jonna på Vettris och just nu är hon min ljuspunkt i mörkret (hoppas jag). Jag vill verkligen inte ta bort Mumma men ibland så slår mig tanken att det kanske kommer tidigare än jag önskar. Förhoppningsvis så är det bara en hemsk tanke och att hon snart piggar på sig igen, jag är ju väldigt snar att tänka oerhört negativt vad det gäller henne tyvärr! Jag hoppas vi kan höja kortisonet på henne och att jag får medicin mot inkontinensen så det slipper stressa mig så får vi jobba vidare med problemet i ryggen. Jag ska bättra mig helt klart, jag måste börja prioritera Mumma igen! :)


Det är sjukt att man väljer att skaffa hund, utifrån sett så måste det ju verka helt idiotiskt att man kan skaffa sig en liten valp som man under åren utvecklar en stark kärlek till (på gränsen till samma kärlek man känner till en människa/ett barn) och som man hela tiden vet att den individen ska gå bort inom en period av 10-15 år.

Det är helt idiotisk! MEN då glömmer man också bort allt det där som händer under åren med all glädje, aktivitet och social gemenskap som den där håriga lilla ulltussen ger från 8 veckor till den dag som tassarna slutar klappra mot parketten. Om jag tänker tillbaka till 2004 så ramlar jag tillbaka till en helt annan tid, en annan stad och en annan familj, Mumma har följt mig genom så många år, så många skepnader och mognadsstadier av mig själv och hon har också fysiskt flyttat med mig från Tidaholm till Borås och sedan vidare ytterligare 3 gånger inom Borås. I vår nuvarande familj är hon den som känt mig överlägset längst och hon är också den som varit mig mest tillgiven. Hon klagar aldrig utan är alltid pigg & glad över att minsta aktivitet, min fina lilla svarta!

Mycket tankar blir det. Jag sitter ensam framför tv:n och kikar på Skavlan eftersom mannen är på after work i Göteborg med sina vänner. Det är rätt så skönt att få sitta här tyst eftersom jag är så trött och även lite melankolisk. I morgon är en annan dag, idag är jag melankolisk och i morgon är jagförhoppningsvis pigg igen hoppas jag!

 

4 thoughts on “En aning känslomässig kväll

  1. Sandra says:

    Visst är det lite konstigt det där med att man väljer att ge sin kärlek till en fyrbent individ som man vet att man kommer förlora inom inte så många år. Ändå så är det iaf för mig fullständigt otänkbart att leva utan dem…

  2. bara anna says:

    Åh så söt hon är din Mumma! Vi har också haft pudel en gång i tiden. Tyvärr blev han så avundsjuk när barnen kom så han fick flytta till ett äldre par utan barn. Nu har vi vår greyhound Cecar, han är 9 år och den trevligaste hund vi haft. Det är oerhört jobbigt när ett djur dör men det skulle aldrig hindra mig från att köpa en ny. Livet med dem, glädjen, uppväger allt det tråkiga/jobbiga. Så tänker jag….

    Må så gott!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *