När man äntligen landat lite!

Oj vad det tystnade här och oj vad jag tappade allt energi! Jag har helt enkelt inte mått så himla bra de senaste veckorna. Trötthet och stress har varit mitt förnamn och jag har knappt orkat med min familj och än mindre min hund. Den mesta energin har gått till att komma in i jobbet och hitta rutinerna där och sen har den lilla energi som blivit över gått till Sigrid på kvällarna. När hon väl kommit i säng så har jag varit som en trasa och allt som oftast har jag kraschat i soffan utan någon som helst disciplin att ta mig upp. Jag har somnat tidigt och sovit som en medvetslös, jag har inga som helst problem med sömnen i alla fall!

Att resten av familjen har dragits med en ihållande förkylning har ju inte gjort oss mer på topp tyvärr men den börjar till slut att klinga av på både gubbe och dotter. Sigrid är just nu inne i någon slags utvecklingperiod där hon stundtals gör massor av framsteg (hon går blanda annat!) och stundtals så bryter hon ihop i en gråtattack över minsta motgång. Hon har blivit en bestämd dam som vet att vällingen ska värmas i micron (pekar), att blöjan måste slängas i sophinken (pekar) och att hunden behöver gå ut genom altandörren på baksidan för att kissa (pekar). Allt det där visar hon genom tydliga ”naa naa naa” och en rakt pekfinger för att förtydliga instruktionen. Idag fick hon ett riktigt bryt när hon fick för sig att Mumma ville gå ut och när vi öppnad dörren så kom inte Mumma så vi fick stänga igen. Det var INTE populärt utan det blev en gråtattack utan dess like!

I alla fall så börjar energin så sakteliga återkomma och jag ser verkligen fram emot att vi i vår familj börjar hitta vår nya familjekonstellation. Jag har inte riktigt förstått det men på något sätt så kom alla år av kamp med barnlöshet, husköp & renovering, jobb, sjuk hund och barnafödande med tillhörande föräldraledighet i kapp mig nu när jag började jobba. Det fanns inga reserver kvar att ta av och jag kände att jag inte orkade. Det fanns ingen kraft kvar att ta till när det väl behövdes utan jag fick bara kapitulera inför faktumet.

Nu är Mummas allergi ganska stabil och jag har sakta börjat landa i insikten att jag aldrig kommer kunna bota henne. Varje gång som hennes allergi visat tecken på att poppa upp igen så har jag direkt mått jättedåligt och känt mig som en dålig ägare som inte sköter henne som hon ska. Jag har tagit som mitt livsmission att jag ska komma till ett läge där hon blir så frisk jag inte behöver ge henne något kortison och jag har tagit väldigt illa vid mig av alla kommentarer om hur dåligt hundar mår av att äta kortison. Jag har hört skräckhistorier om hundar som gått bort bara halvåret efter de börjat med kortison och det har känts som ”alla” som jag pratat med tyckt det varit dåligt med kortison för Mumma.

Nu har jag kommit fram till att Mumma nog alltid kommer få äta en större eller mindre dos med kortison och att det viktigaste i hennes liv är att hon får vara så frisk hon kan vara och att jag ska hålla henne klådfri. Det får inte vara någon prestige med att ge henne medicin för att hålla henne utan klåda och jag måste ge mig själv en klapp på axeln för att jag gjort mycket för att få henne att må så bra som hon gör idag. Jag har bytt foder på henne till ett foder hon verkar må bra av, hon äter en olja som är bra för hennes hud, hon äter grönläppad mussla för att hjälpa kroppen att häva inflammationer och jag har bantat ned henne för att hennes rygg ska hålla samt att jag fått en stabil nivå på kortison som fungerat i över en månad.  Bra gjort av mig! Idag har jag dessutom haft ork att gå en 5 km promenad med henne och min vän Jenny (tack för sällskapet!) och sen har hon fått träna mag-, rygg- och benstyrka på Pilatesbollen efter det (Mumma alltså, inte Jenny 😉 ). En bra dag helt enkelt!

Nu är denna dag över och det är dags att lägga sig igen. Man har verkligen fullt upp när man har ett heltidsjobb och dessutom en krävande hund samt ett rolig 1 ½ åring hemma! :) Sängen nästa!

6 thoughts on “När man äntligen landat lite!

  1. Jenny says:

    Hmmm halva kommentaren försvann! Det var iaf mycket trevligt med sällskap än att pinna runt själv! Och du ÄR en jättefin och omtänksam matte till Mumma! Sov så gott!

  2. Hillevi says:

    Linda!
    Ta det med ro vad det gäller kortison, för ibland finns liksom inget bra alternativ. Jag vet av erfarenhet.
    Vår första hund var en omplacering, en dobermann på 1.5 år. Hans sjukdom debuterade ganska snart och tillslut fick vi en diagnos- colour mutant alopecia. Det var medicinska bad varje vecka, salvor, penicillinkurer x antal ggr per år och han var tvungen att gå på kortison i hela sitt liv. Han blev 10.5 år ❤️
    Gör det du tycker är bäst för mumma!!
    Kram

  3. Sandra says:

    Såklart du inte ska ha dåligt samvete för att du ger Mumma kortison! Nu har du ju provat allt du kan och insett att hon nog behöver det resten av livet och då är det ju det bästa för henne. Många hundar lever långa liv på kortison utan biverkningar och Mumma är inte purung längre så troligtvis hinner det inte göra skada på henne. ❤️
    Hoppas du fått ny energi som håller i sig nu när våren är på G!

  4. Gunilla says:

    Linda! Jag vet att du alltid gjort allt mellan himmel och jord för att Mumma ska må så bra det bara går. Mer kan ingen begära! (Inte ens en uppfödare som tycker att ens småkrulliga tillhör världens dyrgripar …)

  5. Emschen says:

    usch och fy för alla dessa krav och all press som man låter sig skölja över en. Försök sudda bort allt sånt och andas fem gånger när det blir jobbigt så blir det kanske lite lättare att ta sig an det.
    Kram på dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *