Att låta hjärnan förstå och sörja

Den senaste tiden så har jag verkligen gått långt in i mitt hjärta och min hjärna för att hitta svar på varför jag hela tiden hamnar i en sån kampvilja. Varför kan jag inte bara vara nöjd? Vad vill jag med mitt liv? är frågor jag ställt mig.

Grunden till mina grubbel handlar om vårt val att inte skaffa ett syskon till Sigrid. Det beslutet togs ju för flera månader sedan och i utomstående ögon så framstod det säkert som ett rakt och självklart beslut som vi tog utan större besvär. Så har det tyvärr inte varit utan jag har vacklat rejält i frågan, mycket baserat på dagsform, och jag har verkligen tvivlat på om jag tagit rätt beslut. Samvetsfrågor om att inte ge Sigrid något syskon kommer ge henne ett sämre liv och tankar på att aldrig mer få uppleva det underbara Sigrid gett oss är tankar som kommit och gått.

I helgen så tog jag hjälp av min kloke man och med hans hjälp så kom några av svaren som jag tror är grunden till mina svårigheter. Jag tror att en stor del i min svårighet att släppa frågan om barn två beror på att jag är så van att kämpa för att få barn. Det är en så grundläggande del av mitt vuxna jag att det sker helt oreflekterat. Jag har en överkänslighet att känna av min kropps tecken och utan att jag vet om det så snuddar tankarna ofta vid om det eventuellt skulle kunna vara en passande tid i månaden att… Hela mitt tanke-jag är inställd på reproduktion och det är sällan tankarna möter mig på en medveten och reflekterande nivå.

En tanke som jag ofta snuddar vid är att jag förvägrar Sigrid lyckan i att bli storasyster, det gör mig så himla osäker! I de stunderna så vänder jag mina ögon mot de kollegor, familjemedlemmar, vänner och bekanta som precis som vi är enbarnsfamiljer och som verkar vara lyckliga trots det! Deras ungar verkar inte alls vara besvikna över det faktum att de är ensambarn utan de är glada och fina barn som mår bra! Det verkar faktiskt som att man kan vara en familj med pappa, mamma och ett barn utan att för den sakens skull sakna någon!

För det är ett faktum, varken jag eller min man saknar egentligen det där syskonet som jag så hårt verkar kämpa för. Vi är egentligen så evinnerligt lyckliga att få vara den lilla familj vi är att vi känner att vi inte behöver något mer! Vi är tacksamma, lyckliga, glada och harmoniska över hur lätt vi haft det med Sigrid och hur glada vi är över att vi tagit oss de två första åren med så pass lite sömnbrist det ändå blivit. Vem vet om vi skulle bli lyckligare av att skaffa ett barn till? Därmed inte sagt att vi skulle bli ledsna över ett oplanerat syskon men det är ju en helt annan historia.

Det finns inget tomrum att fylla utan den kamp som pågår i mig just nu är enbart en kamp mot min egen kropp. Jag vill inte låta kroppen vinna kampen över min vilja utan jag vill bevisa att jag minsann visst kan bestämma och planera barn precis som många andra kan med sina kroppar. Sanningen är att jag kan inte det. Jag har inte haft en enda naturlig cykel sedan Sigrid föddes och det är snart 2 år sedan nu. Det är inte normalt för en kvinna men jag måste acceptera att det är en del av mig och att det måste få vara så.

De senaste månaderna har jag ätit munkpeppar för att stimulera ägglossning och smort mig med naturligt progesteron för att hjälpa kroppen att hitta sina normala hormonnivåer. Vissa tecken på ägglossning har det gett men i det stora hela har det inte blivit någon förändring. Jag tror att för att jag ska bli frisk från mina tankar så måste jag rent fysiskt sluta med såna här åtgärder för om vi inte ska ha några fler barn så behöver jag ju inte heller ha någon cykel utan kan njuta av att slippa det kvinnliga böket varenda månad.

Man skulle kunna tro att det är enkelt och skönt att slippa skaffa barn när man haft svårt för det men lika jobbigt som det var att ta sig in i det här hamsterhjulet och få det att rulla, lika svårt verkar det vara att ta sig ur det och få det att stanna. Att gräva i sitt inre och se sanningen i vitögat verkar vara det enda sättet även om det är tungt att inse att man måste tvinga mig in i en ny fas i livet. Det är ett liv som faktiskt inte blev precis som jag tänkte mig men som ändå blev så fantastiskt mycket bättre! Vi blev inte en tvåbarnsfamilj som ”alla andra” men vi fick Sigrid som är en alldeles underbar unge och vi njuter varje dag av att spendera tid tillsammans i vår lilla familj! Nu måste jag bara ge min hjärna tid att förstå vilket riktning livet tagit och ge den tid att sörja det som aldrig blev. Det är svårare än man skulle kunna tro! Det som krävs är tid och tålamod, det sistnämnda tränar jag mycket på! 😉

5 thoughts on “Att låta hjärnan förstå och sörja

  1. Anna says:

    Jag är så imponerad över dig! Du är modig som vågar sätta ord på dina känslor så här öppet, och du är verkligen värd att få stanna hamsterhjulet när du själv önskar. Stora kramar Anna

  2. Jämtlandshanna says:

    Fina du som delar detta så ärligt och öppet! Det kan inte vara lätt att ha kämpat så länge (det var under den perioden jag hittade hit) och helt plötsligt inte behöva göra det längre.
    Men jag tror att det är jätteviktigt att du också som du skriver pratar med din man och att ni tillsammans kommer fram till valet att försöka eller sluta. Det kan nog ta några diskussioner där ni kommer fram till samma svar innan det riktigt landar. Det är ju inget jätteenkelt beslut att ta.
    Många kramar till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *