Att sakta lämna något som varit mitt liv under en lång tid

023 2009-02-01 105 2009-02-01 192   2009-05-10 063      Bråt med Therese, Dimma & Beda 061 Christine, Molly 014 Jämtlandstriangeln 2008 103

Sakta men säkert så kliver jag mer och mer ur det intresse som varit mitt liv under hela mitt vuxna liv. Jag har såklart inte lämnat det helt ännu eftersom jag fortfarande har en del av det kvar här hemma i form av min svarta lurviga lilla vän. Det jag pratar om är såklart mitt hundintresse! Känslorna inför att jag sakta men säkert lämnar det som varit mitt huvudintresse under 15 års tid är såklart tudelat. Å ena sidan så är det skönt att lämna ett intresse jag just nu inte känner full motivation för men samtidigt så är det med sorg som jag lämnar den delen av mitt liv bakom mig.

När jag tittar tillbaka på det som varit min resa inom hunderiet så känns det nästan helt omöjligt att överblicka de alla de upplevelser jag varit med om och den utveckling jag fått och gjort under de senaste 15 åren. Många är de instruktörer jag tränat för, de kurser jag gått med mina hundar, de träningskompisar jag tränat tillsammans med på olika hundklubbar, de tävlingar jag gjort och ännu fler är de träningar jag gjort tillsammans med mina hundar. Många är de hundar jag mött genom alla ägare jag stött på. Jag har utbildat mig på olika nivåer inom tävlingslydnad, jaktapportering, rallylydnad, nosework, agility, hoppteknik, hundens språk & kommunikation, personsök, personspår, viltspår, hundmassage och friskvård. Jag har läst till agilityinstruktör inom brukshundsklubben och jag har tagit diplom i hundmassage. Mina träningsfilosofi har gått från en auktoritär 70-tals dressyr med tankar om dominansbeteenden & ”ta ur det ur henne-”metoden via klickerträning till en hemmasnickrad tro på kamratskap, humor och gemensam respekt för varandras personligheter.

2009-07-05 073

2009-05-23 032

Jag känner mig oerhört stolt över hur jag vågat att prova mig fram inom så många olika grenar och att jag provat på så mycket som jag gjort under de åren som jag varit aktiv med hund. Mina hundar varit försökskaniner och speciellt i starten på min hundaktiva tid så var det ingen rolig prövotid, det är inte en tid jag ser tillbaka på med stolthet. Jag kan inte ursäkta det jag gjorde mot min dåvarande hund utan får helt enkelt bara vara glad över att jag har förmågan att lära mig så att jag slipper göra om de misstagen jag gjorde då.  Det finns egentligen inget som säger att det jag gör just nu är det rätta sättet men numera bemöter jag åtminstone min hundkamrat som just en kamrat genom ett försök till gemensam respekt för våra respektive personligheter och jag har släppt tankarna om dominans, trycka ned och att människan är alfan i relationen. Det känns bra att se tillbaka på den utvecklingen!

Att lära mig om hundar och utvecklas tillsammans med Mitzi och Mumma som varit mina läromästare har gjort mig till en bättre människa och framförallt en bättre förälder. Mycket av det jag lärt mig får nu min fina Sigrid del av i min fostran av henne. Det är sällan jag säger det eftersom det provocerar icke hundmänniskor så mycket när man jämför barnuppfostran med hunduppfostran men de har många gemensamma knytpunkter.

2009-05-16 336

2009-05-16 284

2009-05-16 269

2009-02-01 209Men nu är resan på väg att ta en paus. Jag tycker fortfarande förfärligt mycket om hundar och jag vet att jag är duktig i samspelet med hund men just nu så finns inte engagemanget för att göra det på ett för mig inspirerande sätt. Mumma börjar att bli äldre och det finns saker i mitt liv som drar mer i mig än att äga och träna hund. Många är mina tankar om vad som händer den dagen Mumma lämnar jordelivet och jag är tämligen övertygad att där och då så kommer jag lämna den värld som varit min i 15 års tid. Jag behöver en paus och en stund för andra intressen som inte innefattar hund. Jag tvivlar inte på att hundar kommer finnas i vårt liv ändå i form av hundvakt och genom vänners hundar men just nu tvivlar jag på att vi kommer skaffa en ny hund direkt efter Mumma. Bara tanken på att direkt efter Mummas bortgång öppna mitt sinne för att kunna ta emot en ny liten valp som behöver få möjlighet att utveckla just sitt sinnelag och sin personlighet känns i nuläget väldigt svårt. Det vore orättvist mot den lilla valpen att ta emot den med vår nuvarande fantastiska hund i minnet!

2009-02-01 227

För visst är hon fantastisk min fina Mumma! Det är lätt att tänka att jag sätter henne på någon slags pedistal nu i slutet av hennes liv och visst är det lätt att göra det när man börjar bli lite nostalgisk! Faktumet är att hon ändå är en ganska ordinär hund, hon har inga speciellt imponerande meriter och hon är inte särskilt extrem i sina egenskaper. Hon har inte mycket dådkraft, skärpa eller en helt onormalt stor arbetslust utan tvärtom är hon ibland på gränsen till för okoncentrad, stressad och studsig när det kommer till träning. Hon går lätt upp i varv och i sin iver att få sin belöning blir hon virrig och tanklös när vi ska lära oss nya uppgifter. Hon är inte särskilt intresserad av lekbelöningar och hon blir lätt alldeles för fixerad av av matbelöningar. Hon tycker inte om att bära saker och hon är lite reserverad mot främmande människor.

Men i allt detta finns det en varm, mjuk och alldeles fantastisk liten själ med pliriga vackra ögon som vill uppleva roliga saker! En varm liten kropp med massor av godhet och som jag älskar så himla mycket! För är det något man kan säga om Mumma så är det att hon sällan säger nej till att göra saker tillsammans med mig! Hon är så oerhört lättbelönad att det räcker för mig att prata ljust, glatt och busa lite med henne för att hon ska känna sig uppskattad, hon älskar att vara tillsammans med mig! Om det så är en liten promenad så tar hon emot den med en positiv inställning och ett antal studs innan selen sitter runt kroppen på henne.

Hennes kärlek till mig har hela hennes liv varit det bästa och jobbigaste med henne enligt mig, faktumet att i hennes liv så är jag den absolut viktigaste personen för henne vilket såklart sätter press på mig! Hon har helt klart ett helt gäng av favoritpersoner som hon tycker väldigt mycket om och den person som kommer närmast i hennes dyrkan till mig är den första person hon träffade, pudel-mormor Gunilla. Det råder inget tvivel om att hon älskar Gunilla när hon träffar henne, hon piper, studsar och kissar ned sig av glädje över att träffa henne!

För en annan person med andra ambitioner och en annat liv än jag har haft och har så hade Mumma förmodligen passat dåligt både i form av tränings- och sällskapshund. Hon har mycket vilja och energi i sig samtidigt som hon genom felträning stundals har svårt att samla sig för att träna på ett tillfredställande sätt. Hon är svårtränad och svårbelönad eftersom hon inte går igång särskilt på lekbelöningar utan helst vill äta sin belöning. Ur träningssynpunkt hade en hund med mer fokus och mer social leklust varit bättre men även jobbigare i sociala sammanhang bland människor som inte tränar hund. Hon är inte heller den perfekta sällskapshunden eftersom hon har haft mycket energi och är känd för att starta morgonen med att stampa igång husse och matte via idogt tasstrampande på hallgolvet i jakt på frukost. Det är först nu vid en ålder av 11 år som hon hellre väljer att krypa ned under täcket i sängen istället för att kräva sin frukost.

Många är de ord man kan beskriva Mumma med och i mina ögon så är hon en oerhört komplett hund som mött mina behov på så många plan. Det är och kommer vara svårt för mig att hitta en hund som henne igen och kanske är det just det jag inte ska leta efter. Tiden måste få leda mig till ett annat behov och en annan relation till en ny hund. Ingen kommer kunna ersätta den hund och person som Mumma är! Jag måste pausa och återkomma för att hitta den nya väg som förhoppningsvis finns för mig inom sinom tid.

Hofsnäs med Kicki 018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *