Utanförskapet

Att inte ha barn ger ett så tydligt utanförskap vilket man som förälder säkert inte alltid tänker på. För dem som inte vill ha barn så kanske inte utanförskapet är så smärtsamt för de har själva valt sin situation. Att vilja vara en del men inte kunna är jobbigt och ibland även tärande. I helgen så blev så blev det ännu tydligare vad det innebär att vara inom zonen eller utanför. Det är ingen förälder i min närhet medvetet utsätter mig för det eller som vill att jag ska bli utsatt för det. Det är bara så jag känner det.

Just faktumet att barn öppnar en dörr till en helt ny värld av vänskap mellan mammor där barn i samma åldrar kan träffas och leka, öppna förskolor, julpjäser och Astrid Lindgrens värld gör att jag känner mig utanför. Inte bara det att vår familj i flera år stått färdig att ta emot en ny liten familjemedlem där pusselbit efter pusselbit fallit på plats varefter kombi, hus och fasta jobb ramlat in, utan även att i stort sett alla vänner och bekanta i vår omgivning fått barn och gått om oss i livets stege.

Ordet gått om är ett ord som ofta dyker upp i mitt huvud. Som att få barn är en tävling där man ska vara som alla andra och tävla på lika villkor, att springa lika fort. I denna tävling så har vi inte kunnat köpa oss samma förutsättningar som andra deltagare utan vi får ro med en trasig båt som läcker in, det finns ingen hel båt att byta med utan vi får kämpa på med vår gamla eka.

I mina mörka stunder är jag arg och frustrerad över den hjälplöshet jag känner. Ingenting kan jag göra för att snabba på eller förändra vår situation utan vi måste vänta. Vänta, vänta, vänta… Många saker i livet kan man köpa, jobba eller förändra sig till men denna sak kan jag inte påverka. Jag kan inte garantera att det kommer bli biologiska barn i vår familj och det skrämmer mig! Det är svårt att hantera tanken på att mitt liv kanske alltid bara kommer handla om mig.

Min mammas besvikna röst när jag berättar att även detta försök gått åt pipan sticker i hjärtat, jag försöker slå bort den sorgsna tanken men jag vet hur gärna hon vill ha barnbarn. Hennes ögon lyser när hon berättar hur hon planerar vad hon ska sticka till bebisen och hur hon ska komma och bo i gästrummet hos oss när barnet är fött. Jag ber till gud att jag ska få göra henne lycklig, att hon ska få smaka på livets efterrätt.

Vad är meningen med det då? Jag tror meningen är att bli starkare, att jag ska utvärdera och omvärdera men att jag framförallt ska uppskatta. Jag har gått en lång och krokig vandring från det att vi klev in på stigen, den har stundtals varit mörk, enslig och brant men ju längre vi går desto lättare går det. Jag lär mig mer och mer om mig själv, jag lär mig hantera min livsstress och jag blir duktigare på att leva för stunden. Någonstans på vägen, långt där nere i det svarta och sorgliga, så bestämde jag mig för att under tiden som vi kämpar för att bli föräldrar så måste jag leva. Mitt liv får inte bli något som sker i ridåerna av att vi inte kan få barn, för det vore sorgligt på riktigt!

Jag tycker jag klarar det riktigt bra, då och då grubblar jag, men oftast så är jag stark och positiv. Jag ger mig själv utrymme att fundera om jag behöver men låter inte barnlöshet vara min enda identitet. Jag är så mycket mer och det hade jag nog aldrig tänkt på om jag inte hamnat här. Det kan låta väldigt konstigt och krystat men på något konstigt sätt är jag ändå tacksam för den resa jag fått. Om det inte hänt hade jag inte heller lärt mig om mig själv.

Om jag inte gått den väg som givits mig så hade jag ju inte varit den starka kvinna jag är idag. En starkare kvinna än igår.

 

9 thoughts on “Utanförskapet

  1. Charlotte Dalén says:

    Förstår och känner igen vad du menar med att känna sig utanför. Försökte förklara just det för min kompis för någon vecka sedan. Men dom som har barn eller aldrig haft problemet att inte få barn kan nog aldrig förstå det. Hur mycket dom än vill förstå. Tråkigt att det inte gick bra, nu håller vi tummarna inför nästa försök! Kram!

    • Linda says:

      Nä, jag tror det är jättesvårt att förstå känslorna det skapar. Att blogga om det ger ju en liten inblick i hur det känns :)

  2. Frida says:

    Vet precis vad du menar! Har varit där själv!
    MEN tror du inte din mammas ledsenhet är för din skull? Att hon är ledsen för att du är det, för att inte du får det du vill? Klart hon vill ha barnbarn, men mest vill hon nog ha en lycklig dotter, som slipper kämpa så för att få barn.. (Låter luddigt kanske, men jag tror du förstår vad jag menar)

    • Linda says:

      Tack för din kommentar Frida! Det är svårt att prata i en annan människas känslor och vad de kommer av så jag väljer att inte analysera det djupare :)

  3. Madeleine says:

    Hej! Hittade hit och tog del av vad du tänker kring er barnlöshet. Förstår att det är svårt och att det antagligen blir en del berg-och-dalbana i livet. En sak jag ofta inte tycker blir så påtalad, är att det finns många sätt att bli förälder. Adoption hör ju dit. Ibland skjuts den frågan undan i barnlösheten och alla behandlingsförsök, så länge att det till slut blir ”för sent” för att dra igång den processen. Tror det är viktigt att väga in alla aspekter av hur man kan bli förälder, vad det är ”värt” (både bildligt och boksavligt) i form av kostnader, risker, hälsa, slit och kamp, möjligheter och hopp osv osv…. Alltså att göra den ”värderingen” både av behandlingar och andra alterantiv (t ex adoption, att välja att leva sitt liv utan egna barn). Finns det utrymme för den typen av diskussioner när ni går i IVF-behandling?

    • Linda says:

      Tack för ditt svar! Vi har ingen öppen dialog om adoption med Sahlgrenska, men det känns inte heller riktigt aktuellt eftersom vi inte ens påbörjat våra IVF-försök ännu utan fortfarande håller på med GAN-behandlingen (http://hagahome.se/?p=8023) och endast gjort ett enda försök. Vi har 5 försök med GAN-behandling kvar att göra och 3 försök med IVF och det skulle kännas som att hoppa över ett steg att kasta sig på adoption direkt. Vi är bara i början av vår behandling och vi har inte på riktigt utvärderat om vi faktiskt kan få barn eller inte, vilket jag faktiskt någonstans tror att vi kan eftersom vi redan varit gravida 2 gånger.

      För övrigt så känns det som att adoptera är om möjligt en ännu jobbigare process än att försöka på egen hand och kräver många års krävande utredningar av både vår familj och vår övriga liv, där man verkligen måste vända ut-och-in på såväl uppväxt, känsloliv som plånbok. Jag känner mig just nu tveksam till om vi kommer gå vidare med adoption, jag har vänner som går igenom den processen och det lockar mig inte. Just nu så känns det som om vi inte lyckas få biologiska barn så kommer vi avsluta och acceptera läget där, men det är givetvis bara så det känns nu. Vi kan ju inte veta hur det känns när vi kommer dit.

    • Linda says:

      Hej igen!
      Jag ser när jag läser din kommentar igen att du inte tänkte på oss specifikt utan nog filosoferade över frågan lite mer generellt.

      Så långt vi kommit så har vi fått väldigt liten känslomässig rådgivning, den delen får man ta hand om helt själv i stort sett. Vi hade säkert kunnat få tillgång till det om vi frågat efter det men det är inget som erbjudits oss.

      Diskussionen kring olika alternativ pågår inte heller som den kanske borde. Det känns ofta som processen har en rakt utstakad väg som man skall gå och att adoption är den sista delen av den vägen.

      Jag tror många par skulle må mycket bättre av att gå i samtalsgrupper med personer i samma situation. Att få dela tankar och funderingar med någon annan som sitter i samma sits. Som en mammagrupp, fast för de utan barn då.

  4. Albinssonskan says:

    Har egentligen inget vettigt att skriva, det känns så futtigt på nåt sätt att skriva ”jag kan föreställa mig vad ni går igenom” för jag tror inte man kan göra det om man inte varit i samma sits.
    När vi började med ”bebisverkstad” tog det ca 7 månader innan vi blev gravida och under de här månaderna var det inte mindre än tre personer i bekantskapskretsen som förkunnade att de skulle bli föräldrar. Det var väldigt påfrestande och man ställde sig frågan varför det inte vara vår tur. Skulle vi få kämpa länge? Kommer vi kunna bli gravida överhuvudtaget? Och då handlade det bara om 7 månader…..

    Vill i alla fall skicka en kram till dig.

    • Linda says:

      Tack för din omtanke!

      Vi vet ju inte hur länge till vi kommer att få kämpa och det är ju en del i det jobbiga. Den eviga ovissheten. Hade man vetat att det är 1-2-3 år till så hade det varit lättare att ställa sig in på. Just nu så har vi en hållpunkt till sommaren då vi vet att våra GAN-försök är klara och vi kommer veta lite mer hur jag svarar på stimuleringen. Det är så långt vi vet just nu, resten ligger i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *