Träning är tidens statusgrej

På mitt jobb är det många av mina kollegor som tränar mycket och som är intresserade av sporter som löpning (var tog ordet jogging vägen?), skidåkning, cykling och skridskoåkning för att ta några exempel. Det är roligt och väldigt inspirerande att lyssna på dem och de är faktiskt nyckeln till att jag tagit tag i min egen träning. Jag har liksom aldrig varit en träningstjej trots att jag tidigare i livet haft såväl pojkvän som vänner som tränat mycket. Tvärtom så ville jag inte träna alls, att leva med någon som tränade hämmade min egen motivation och jag höll mig till raska hundpromenader.

Trots att jag numera är full av vilja och lust att träna så kunde jag inte låta bli att dra lite på smilbanden när jag läste debattartikeln av Rebecca Weido Uvell på Aftonbladet häromdagen:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16102046.ab

Rebecca skrev om hälsotrenden som exploderat och hur vi använder träningen som ett mått på vilken status vi har gentemot andra. Den som inte tränar är en person som är lat, kommer att bli sjuk och till slut ligga samhället till last. En människa som tränar klättrar däremot några hopp på statusstegen.

Problemet är väl egentligen inte att människor tränar mycket utan att genom att dela med sig i sociala medier om hur mycket och ofta man tränar så hetsar man andra att träna ännu mer eller ha dåligt samvete över att man inte gör det. Det är liksom inte någon idé att skriva på Facebook att man varit ute och kutat 2 kilometer för det är inte så mycket värt jämfört med hurtbulle som snabbt och lätt skuttat runt milen så där i förbifarten.

Jag blir lite ledsen när jag läser om personer på Facebook som inte känner sig nöjda när de ”bara” gjort 2 pass eftersom de egentligen borde tränat 5 pass denna vecka. Det är som de inte duger om de inte pressar sig själv att träna mer och mer hela tiden. Är inte meningen med att träna att må bra? Inte att må dåligt över att man inte gjorde mer? Måste allt i vårt samhälle hela tiden baseras på prestation? Jag vägrar gå med på det. Jag kommer vara nöjd med mig själv oavsett om min träning innefattar 3, 2 eller kanske 0 dagar träning denna vecka. Jag vägrar att sätta min egen status i antalet träningstimmar jag gör.

11 thoughts on “Träning är tidens statusgrej

  1. mintekopp says:

    Kloka reflektioner och tankar där! Jag är oxå ganska trött på den där träningshetsen, det är så på mitt jobb med. Där är det många som går på gym och pass mest hela tiden, nästan maniskt och det pratas om det hejvilt. Jag som isället lägger mycket tid på teater och hundpromenader når inte riktigt upp i samma status som det andra (även om jag styrketränar då och då, men jag går ju inte på pass, jisses). Men det skiter jag i :-). Jag mår bra av det jag gör oavsett vad någon annan säger.

    Kram på dig vännen!

    • Linda says:

      Folk får gärna träna hur mycket de vill, men ofta får jag känslan av att det handlar mer om prestation, proteindrycker och stora muskler/mycket flås än att må bra och känna sig nöjd.

      Kram!

  2. Kicki says:

    Att träna mer och mer och pressa sig själv till att ALLTID bli bättre tror jag inte är speciellt häslosamt, att alltid behöva göra sitt bästa liksom, hur kul är det? All träning är ju bra träning. Eller vill man bara vara någon vecka och ligga på sofflocket och äta godis; ja då är det ju ens eget val.

    Däremot så är väl träning en hobby för så många och att lägga ut det på blogg eller status tycker jag iallafall både är kul att göra (för jag får beröm, och det vet vi ju att positiv förstärkning är bra) och även är kul att läsa eftersom jag blir inspirerad.
    Det med ”kropps”-träning är väl egentligen precis som med hundträning, bakning, modellering, sy eller någon annan hobby, man blir liksom glad över att man kämpat, och blivit klart med något/utvecklats/gjort något skitbra.

    Den som läser och blir påverkad (oavsett vilket håll) kan ju egentligen inte vi andra ändra på så mycket. Man har ju ett val. Eller man har flera val hur man låter saker påverka en.
    Lättare sagt än gjort, för jag kan med bli lite stressad eller irriterad över folk som bara kan göra saker, shoppa, åka m.m.
    Men det är ju något jag får jobba med för att det inte ska påverka mig negativt.

    Bra tankar oavsett :)

    • Linda says:

      Visst är det bra med positiv förstärkning, men jag tror inte alltid det är så peppande för andra som läser. Jag hörde senast för några veckor sedan om en kollega som inte orkar läsa på Facebook längre för hon blir så stressad över hur mycket alla tränar hela tiden. Jag tror inte hon är ensam om att tänka så.

      Ibland känns det som det finns en ohälsosam obalans i att man hela tiden måste pressa sig mer, hårdare och längre för att träningen ska vara tillräcklig och bra. Som att ett jympapass i veckan under ett års tid inte är värt något, just för att man inte ökar på utan ligger på samma nivå hela tiden. Målet måste liksom vara att hela tiden bli bättre och bättre, inte att må bra och skapa hållbarhet.

      Jag tycker att träning borde gå mer åt att premiera det stabila och långdragna, de verkliga kämparna tycker jag är de som går på samma 1-2 pass i veckan år efter år. De har inget mål att hela tiden bli bättre utan de gör det för att må bra och hålla sig friska. Punkt. De behöver inget peppande på FB för de gör det för sin egen skull och de känner inte press över det. De har tänkt igenom och är nöjda med sina val helt enkelt och håller den linjen de tänkt ut. Så tycker jag fler borde tänka, istället för att hela tiden tänka mycket, mera, mest för att duga för sig själva och andra.

      • Kicki says:

        Tur vi alla är olika.

        Jag blir stressad av alla som tränar & tävlar med sin hund. Jag blir ibland avundsjuk.
        Har säkert mer i min vännerlista som skriver om hundträning än något annat. Som tränar för SM, VM eller vad man nu vill uppnå. Är det fel att de skriver om det?
        Nej.
        Är det fel att vilja bli bättre?
        Nej.
        Det jag tror vi alla behöver tänka på är att vi alla är olika och vi har olika mål med livet och om någon mår bättre att få blogga om sin träning eller skriva på sin statusrad att de äntligen lyckas jogga 2 km så all lycka åt dem!
        Så känner jag.
        Om man har som mål att bara må bra, träna 1 gång i veckan eller bara lära sig att koppla av så är det väl alldeles fantastiskt?
        Ja, jag bryr mig mer om mig själv och försöker skita i vad andra tycker.
        Och jag blir å helsike STOLT över vad jag lyckas åstadkomma med mitt liv just nu.
        Och den känslan vill jag bara skrika ut.

        Som sagt. Vi är ju alla olika.

        • Linda says:

          Ja, vi är givetvis olika men jag tror många skulle må bättre av att växla fokus från prestation, krav och målsättningar mot att göra saker för sin egen skull och sitt eget välmående. Vad är alla mål och prestationer till för? (och för vem?) Varför är det så viktigt att prestera? Och varför är det viktigt att berätta om när man gör det? Jag tror det finns mycket sanning i det du skriver, att man mår bättre och känner sig peppad av hurraropen över en prestation. Men det är just det som är haken! Hurraropen borde inte behöva finnas där, för om drivet till att träningen blir av kommer av att det känns bra när andra människor hyllar ens prestation så är man lite snett ute tycker jag. Då handlar det mer om att bekräfta sig själv och sitt eget jag än att faktiskt hitta ett driv och en egen inneboende glädje i träningen. Fokuset borde handla om att hitta sina glädjeämnen i livet istället för att pressa fram dem genom höga målsättningar och krav på sig själva.

          Jag tror det finns ett stort behov av självbekräftelse i samhället idag, oavsett om det gäller hundträning eller människoträning, och jag tycker det syns speciellt mycket på Facebook. Jag hoppas att det fokuset kommer skifta och att de som behöver bekräftelsen kommer hitta nyckeln till få bekräftelsen inifrån istället för att suga i sig den utifrån.

  3. Sofia Olsson says:

    Det är många faktorer som spelar in här, och jag kan hålla med både Kicki och Linda. Att bli inspirerad och peppad av andras statusar och mål samtidigt som man kan bli stressad av samma statusar och mål. Stressen att få i ansiktet att andra är bättre, för så är det, vi kommer inte undan att vi jämför oss med andra på ett eller annat vis.

    Jag tränar, det gör jag, jag har fortfarande höga mål inom min ”kropps”träning, men jag väljer att hålla dem för mig själv. Jag delar inte med mig av dem. Varför? Anledningen är så enkel, varför ska jag dela med mig av någon som andra kan bli stressade av. Vad ger det mig att dela med mig sådant till andra, på Facebook? Det är ju mitt liv, mitt intresse och mina mål. Det är ju jag som ska glädjas åt dem, svettas av dem, utvecklas med dem. Det som är skillnaden mellan till exempel en blogg och Facebook, är att människor kan själva VÄLJA att läsa. På Facebook måste du välja att TA BORT statusar från specifika vänner som du har på det sociala forumet. Det är faktiskt en STOR skillnad. Du blir omdevetet tvingad att se andras delningar av deras statusar.

    Det viktiga är inte vad du delar med dig till andra, det viktiga är att du lever för det du gör, här och nu. Kom ihåg att du lever för för ditt liv, inte genom andras statusar.

  4. Veronica says:

    Hm, mkt intressant diskussion och nu bara jag måste kommentera :-)

    Jag tror så här. Vi känner oss själva genom andras bekräftelser. Genom hela barndomen får vi bekräftelse på bra eller dåliga saker vi gör. Vi får betyg i skolan och genom beröm eller kritik vägleds vi in i ett sätt att vara. Vi jämförs genom hela uppväxten (t.ex. betyg) och vi får efter skolan, genom samhället åter bekräftelse på vilka vi är.

    Vi är dessutom olika beroende på vilka vi jämförs med och vi intar olika roller i exempelvis en grupp beroende på vilka andra roller som finns i gruppen och vilka typer av bekräftelser vi får. T.ex. ”du är alltid så rolig” ”du är så vältränad” ”du är snygg” eller ”du är ful”. Både i positiv och negativ bemärkelse formas vi hela tiden. Och vi får även förväntningar på oss hur vi ska vara.

    Rent träningsmässigt bör man ju träna för sin egen skull, men när inte motivation finns där finns det vägar att gå genom att jämföra sig med andra eller kanske få stöd? Idag är jag åter med i ett fotbollslag och tränar därför att där har jag en ”skyldighet” att träna, jag får beröm från min tränare när jag gör något bra och hon pushar mig när jag behöver peppning.
    Det driver mig just nu och i slutändan så driver ju naturligtvis känslan av att vinna matcher och därmed också känslan av att vara ”bäst”.

    Vi har då jämfört vårt lag med något annat och vi har vunnit, vi var bäst. Och det förnöjer verkligen och gör slitet innan värt det.

    Kanske är det samma om man bloggar eller är mer ”offentlig” med sitt tränande. Man går in i en match som man gärna vill vinna. Och kanske motiverar det till träning med ”idag måste jag löpa så att jag har något att lägga ut på bloggen”.

    Huruvida man är tvungen att läsa inläggen eller inte på sociala medier eller inte vet jag inget om, men vad gäller bloggar kan man ju välja att inte läsa. Men om man själv drivs och mår bra i denna ”prestationsmiljö” så borde man kunna få skriva fritt om det utan att få dåligt samvete tycker jag.

    Jag tycker dock man kan se detta fenomen inom fler ämnen, t.ex. hundträning som ni nämner men även plugg eller jobb, familjeaktivteter osv. Folk ska visa att man har ett aktivt liv och att man gör bra saker och man får lite klapp på ryggen för det. Det råder ibland ”allmän hets”…

    Än en gång tror jag att vi präglas på detta från vi är små och det sitter i. Vi vill vara duktiga i andras ögon och för oss själva. Genom andras kommentarer och beröm lyfts man till att fortsätta åt rätt håll. Med åren kanske man blir mer stabil i detta men jag tror aldrig man slutar att jämföra förrän man sitter själv kvar på jorden. Och vem är man då???

    Kram på dig Linda och tack för att du skriver tänkvärda saker, hoppas musslorna smakar bättre än senast :-) och att På spåret är bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *